Rädda regnbågen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-07-29 | Publicerad 2015-07-28

Anna-Maria Sörberg om hur symbolen för hbtq-rörelsen kidnappas av nationalister

Det är sommar 2015 och gay/queer/hbtq-rörelsen firar Pride lite varstans. På amerikanska väst- och östkusten firas det särskilt mycket. Högsta domstolens beslut om att äktenskap numera omfattar samkönades rätt att gifta sig har skapat eufori. 26 miljoner Facebook-­användare lade ett regnbågsraster över sina profilbilder och hela Vita huset lystes upp i regnbågen. En symbol för ­öppenhet när den västliga gayrörelsen ­firade sin stora framgång. USA fortsätter att vara tolkningsföreträdaren. Här grundades den moderna queerrörelsen med start i en folklig resning under några juni­dagar 1969 när en brokig samling avvikare slog tillbaka mot polisens ständiga trakasserier på en bar i Village, New York. 

2015 är allt och inget sig likt. Svarta, ­vita hbt-kids, könsöverskridarna från alla bakgrunder hänger runt, precis som i slutet av 1960-talet, överrepresenterade i den amerikanska statistiken av hemlösa ungdomar. Bortjagade från familjer, övergivna av ett samhälle i en stad med världens högsta ­hyror. Kanske dansar de också under Pride­veckan i skydd av gatumörkret till ljudet från något av områdets mega-gay­partyn där biljetterna går för 500 spänn och företagssponsringen utgör den starkaste hälsningen från alla som älskar att älska gaysen - bakom öppen­heten finns ju en köpstark grupp.

Någon vecka innan Stockholm åter ska vinka till ett av stadens mest turistdragande evenemang, Prideparaden i city, klickar före detta chefredaktören för Sverige­demokraternas tidning Samtiden Jan Sjunnesson in en regnbågsflagga på en hemsida, snor ihop ett Facebook-event och bjuder in till den första Pridemarschen någonsin i förorterna Tensta, ­Rinkeby och Husby. Här ska regnbågsfrälsas. På femton minuter har han kirrat sitt eget kulturkrig och snart är han intervjuad i teve och tidningar över hela landet.

Sjunneson har koll, en gång i ­tiden del av en sexradikal rörelse vet han vad regnbågsflaggan står för: tolerans, öppenhet och synliggörande – alla de där ­liberala kärnvärdena som liksom dränker oss numera. På Sjunnessons egen hemsida blir syftet tydligare. Holland är hans förebild liksom Bruce Bawer som för några år sen åkte med sin pojkvän från USA till Amsterdam för att njuta av det öppna böglivet, utsattes för ett rånförsök från en "mörkhyad ung man" och därefter byggde upp en hel konspiration om ett kommande muslimskt övertagande av Europa. Bawers bästsäljare om islamiseringen – While Europe slept – var tidig i en uppsjö av västliga paranoida alster om ett Europa som islamiseras och där sharialagar ­bara är förnamnet. Geert Wilders, partiledaren för Hollands tredje största parti som gjort hatet mot muslimer till sin viktigaste fråga är en annan hjälte som tvingas leva under mordhot från muslimer och som vad gäller hbtq är lika öppen som holländare brukar vara. Det är i dag drygt tio år sedan Wilders föregångare, den excentriske bögen Pim Fortuyn trädde fram på den holländska politiska scenen. Han skapade en helt ny politisk formel för 2000-­talet med hbt-personer på ena sidan, de vars rättigheter sägs vara ­hotade av de andra, främlingarna, i Amsterdams och Rotterdams förorter, städer lika segregerade som Stockholms.

Konsekvenserna av denna formel är här. Tillsammans med hatet mot vänstern – den andra projektionsytan för allt som gått fel – framträder den röda tråden i eventet som snart fyllts av hälsningar från Europa och hejarop till den modiga aktionen som går där ingen vågar, den som tar vid där RFSL misslyckats och tar upp det hbtq-etablissemanget inte vågar tala om.

I upprepningen av det tomrum, det som aldrig definieras och därför kan upprepas som förbjudet, ligger risken för grogrunden där simpla uppdelningar och populistiska budskap frodas. Mot detta hjälper inga marknadsförings­filmer av vita vältrimmade bögar som dansar loss som de yttersta bärarna av urban modernitet.

Det är inte utan att regnbågsflaggan börjar kännas obehaglig rentav, som ett påbud ovanifrån, när Moderaterna i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd någon dag efter Sjunnessons utspel går ut och kräver att alla hissar regnbågsflaggorna på Järvafältet under Prideveckan som en alternativ ­manifestation.

Det handlar aldrig om att få till några möten. Men så länge projektionen får genomslag riskerar något att gå förlorat. Det är knappast slumpmässigt hur regnbågsflaggan slår ner i en tid när modiga ansatser redan har gjorts (inte minst de senaste veckorna) att diskutera det svåra temat våld och patriarkala strukturer i förortsmiljöer med männi­skor med förstahandsinsikter. Ett event, en anti­rasistisk picknick, ett stort utomhussamtal på Järvafältet, anordnat av vänner från området fylls just nu snabbt upp på Facebook. Det inger hopp i en tid då solidaritet och ställningstaganden ställer höga krav för att hindra kapitaliseringen av SD-politik på kvinnor och hbt-personer.

Många av de akademiker som bidragit till det senaste decenniets framväxt av ett forskningsfält via begreppet homonationalism visar hur utvecklingen av hbt-rättig­heter passar smärtsamt perfekt in i en nyliberal västlig ordning. Det gör dem sårbara på flera sätt och framför allt möjliga att använda av makten, sällan eller aldrig med det uppriktiga syftet att förändra rådande ordning.

Det är läge att försvara regnbågsflaggan i den delvis nya kamp vi vaknar upp till. Lika viktigt är att fundera över vad som händer när flaggan går från att vaja välvilligt hos ­företagen och gayvänliga politiker till att befästa nationella normer. 

Anna-Maria Sörberg arbetar med en bok om Homonationalism, det nya slaget om hbt-rättigheter i Europa och sexuell nationalism