Strejkande lokförare använder sin makt rätt
Konflikten om tågvärdar visar att arbetarklassen har alla möjligheter att sätta dagordningen
Det är inte svårt att leva sig in i den stress som lokförarna på Stockholms pendeltåg måste känna sedan mitten av mars, då tågvärdarna togs bort på hälften av tågen. 1800 passagerare i rusningstrafik, en dörr som går sönder och de måste vara mekaniker, servicepersonal och förare i ett. Horder av arga mellanchefer som fräser så att kaffet i pappmuggarna skvätter. Sällan har ordet “ensamhet” känts så tungt som längst fram i tågen.
Nu har Seko gjort vad de kan. Och två skyddsstopp har lagts av skyddsombud, som Arbetsmiljöverket avslagit. Kvar för de förtvivlade lokförarna att göra: gå i vild strejk i tre dagar. I medierna larmas det om “kaos i pendeltrafiken” och pressansvarig för MTR talar om det oansvariga i att strejka i detta läge.
Begreppet “vild strejk” har en ylleaktig doft av 70-tal. Många tänker kanske på gruvarbetarna i Svappavaara, eller kommunisten Hanna från Arlöv hos Nationalteatern, som strejkade för att få en fläkt. Men den vilda strejken är knappast någon anomali. Faktum är att en majoritet av strejkerna sedan 1950-talet har varit vilda – även i den demokratiska klasskampens förlovade land.
Det är inte heller förvånande att det är just lokförare som nu strejkar. I boken ”Strejk. Från Satans kvarnar till gigekonomin” konstaterar ekonomihistorikern Jesper Hamark att ända sedan 1870-talet så har service- och transportsektorn varit den mest konfliktfyllda. Så glöm bilden av löpandebandarbetaren som slänger sitt blåställ och knuffar bort tidsstudiemannen – hen har aldrig varit representativ.
Det brukar sägas att strejken är den laddade revolvern under bordsduken vid förhandlingar
Det har också skett en förskjutning inom transportsektorn: under 1800-talet utspelade sig de flesta konflikter runt järnvägen, på 1920-talet övergick toppositionen till hamnar och fartyg för att från och med 1970-talet centreras kring flygplatser. Flygvärdinnan som serverar din iskalla cola och piloten som med mjuk röst ber dig fälla tillbaka sätet och slappna av – de står i dag i klasskampens epicentrum.
Bra att komma ihåg när det nu skränas om “oansvariga lokförare”, är att det är en omskrivning för att det är ett kollektiv med stor makt – trots att vi sällan talar så om lokförare.
Det brukar sägas att strejken är den laddade revolvern under bordsduken vid förhandlingar (i slutändan har vi inget annat än strejkhotet att tacka för att vi har kollektivavtal), och när just transportarbetare strejkar rör det sig om en redig hagelbrakare.
2011 kom Timothy Mitchells epokgörande bok ”Carbon Democracy” där han beskrev hur gruvarbetare och järnvägare i början av 1900-talet tvingade igenom demokrati i land efter land, genom hotet om generalstrejk. Anledningen? De kontrollerade inte bara ekonomiska flöden – utan även samhällets energiflöde.
Med veckans MTR-strejk, där 200 lokförare väntas delta, står inte några sådana värden på spel. Ändå bör vi vara medvetna om vilka krafter som väcks till liv i ett postindustriellt pendlarsamhälle, när de som arbetar i dessa noder spänner musklerna.
Om bara 200 lokförare kan skapa en sådan uppståndelse, vad skulle i så fall 2000 lokförare kunna göra, eller 10 000 busschaufförer? I slutändan är det arbetarklassens förmåga att skapa störningar i systemet som avgör dess maktposition.
