Kultur

Vår tids proletärer är de som går i analys

Så ser framtiden ut på psykoanalysens soffa

Av: 

Sinziana Ravini

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Jag vill lägga framtiden på divanen. Spekulera i den värld som väntar oss. Men hur gör man det utan att förlora sig i profetiska dimslöjor? Det är omöjligt.

Paranoida youtubefilosofer har gjort framtidsscenariot till den ultimata handelsvaran. Journalister likaså. Även de mest respektabla framtidsstudierna har en grad av paranoian – denna falska övertygelse om att ha förstått hur allting hänger ihop. I den bemärkelsen är vi alla mer eller mindre paranoida.


Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan hävdade att psykoanalysen var en lyckad paranoia. Psykoanalytiker är i sin intellektuella hybris ofta fast övertygade om att ha förstått hur både deras patienter och de själva hänger ihop. Det är denna fasta tro, spelad eller reell, som brukar få de analyserade subjekten att finna sina begär och börja agera i enlighet med dem. ”Undvik att förstå”, sade samme Lacan, och uppmanade människor att umgås med sin icke-förståelse.

Om det är något jag trots allt förstått under min korta tid som analytiker i Frankrike är det att divanen är en politisk plats som förbereder framtiden, för det är där människans fasor och begär får lov att utspela sig och bemötas av ett kritiskt lyssnande. Men de psykoanalytiker som tror på det neutrala lyssnandet – psykoanalysens credo par excellence – glömmer sina egna begär och begärets förankring i det politiska.


Så hur ser framtiden ut, eller rättare sagt min bild av den när jag nu lägger den på divanen?

Jag ser en framtid där rasismen, sexismen och fascismen kommer att vara så gott som ett minne blott, något som löses redan på dagis. En framtid där binära kommentarer som ”likes” och ”dislikes” kommer betraktas som lika primitiva som handavtrycken i stenålderns grottor.

Jag ser en framtid där identitetsjakten kommer att ses som ett symtom bland andra, för inget jag är identiskt med sig själv. En framtid där var och en kommer ha multipla identiteter och id-handlingar, eller en id-handling i ständig förvandling som endast tillhandahåller information om personens tillfälliga begär, men denna information kommer vara självreglerad och komplicera identitetsbegreppet som sådant.

Länderna kommer att styras av författare, konstnärer, filmare, musiker, dansare eller dramaturger. Människorna kommer kunna välja fritt vilken fiktion eller realitet de vill leva i. Städerna, kvarteren, gatorna kommer bära namn efter olika känslor och affekter, beroende på olika grader av komplexitet.


Kontrollorgan och myndigheter kommer styras av personer som gått i analys och förstått hur eros och thanatos, livs- och dödsdrift, hänger ihop. Val och partiledardebatter kommer att likna filosofiska symposier eller poetry slams där den mest intressanta berättelsen, dikten eller livsvisionen kommer vinna.

Den nya valutan kommer vara poesin, ju mer komplex, desto rikare kommer människan vara. De som inte vill berätta något eller agera överhuvudtaget kommer uppfinna alternativa ekonomier baserade på stumhet eller icke-handlingar. Men nu springer jag händelserna i förväg och glömmer det viktigaste av allt – ekologin.

Jag själv är en barbar i min egen dröm, eftersom jag brukar hetsa fram genom städerna och klättra på husfasaderna likt en äventyrshjälte som kommit lite fel

”Vi är framtiden, men vi har ingen framtid”, löd ett plakat buret av ett par ungdomar i demonstrationen för klimatet den 28 mars i Paris i år. Det börjar se ut som att de flesta av oss äntligen vaknat ur vår generaliserade Matrix och upptäckt ”the desert of the real”. Tio år till sägs vi ha på oss att vrida den katastrofala klimatpolitiken åt rätt håll, sen är det kört.

När jag bläddrar i framtidsinriktade high tech-tidningar ser jag allehanda uppfinningar som solflygplan och underjordiska färdmedel sponsrade av Elon Musk. Framtiden framställs som en eko-chic turistattraktion bland andra.


I mina egna drömmar brukar jag ofta färdas genom skyhöga städer och högteknologiska uppfinningar som tagna ur sci fi-filmer som Det femte elementet. Men till skillnad från Luc Bessons hysteriska film har långsamheten blivit legio. Endast barbarer rusar fram i livet.

Jag själv är en barbar i min egen dröm, eftersom jag brukar hetsa fram genom städerna och klättra på husfasaderna likt en äventyrshjälte som kommit lite fel. Då och då dyker det upp en flygvärdinneliknande figur som säger vänligt: ”Ta det lugnt. Du är i framtiden nu. Du kommer leva för evigt, varför hetsa så?” Jag brukar oftast vakna då, eller så fortsätter jag jaga fram i en dröm uppkopplad till andras drömmar. För i mina drömmar är de flesta fullt upptagna med att drömma sig fram genom vardagen och multiplicera sina liv i parallella virtuella universum.


När jag skriver detta inser jag att det är en framtid som tagen ur Silicon Valleys våta transhumanistiska drömmar och Zuckerbergs visioner om Metaverse – sammansättning av ”meta” och ”universum” med digitala plattformar och augmented reality – en teknik som används redan nu för att människor skall kunna visualisera hur en potentiell möbel ser ut i vardagsrummet, med förhoppningen att vi så småningom skall kunna få befolka dem med lika virtuella vänner.

Redan nu spekulerar vissa i vad en virtuell massuppslutning kring en konsert skulle kunna innebära. Om Ariana Grande kan dra 87 miljoner till en virtuell konsert, vad hindrar att ett virtuellt reportage skrivet av en journalist kan skapa samma effekt?

Det sägs att Zuckerberg lanserade Metaverse i höstas för att vrida bort uppmärksamheten från visselblåsaren Frances Haugens avslöjanden av Facebooks sociala ingenjörskonsts skadliga effekter på användarna. Haugen kräver en transparent algoritmpolitik, men vilka kommer kunna omsätta hennes drömmar i praktiken?

Kommer Metaverse erbjuda en utväg ur Instagrams narcissistiska självkonsumism som redan nu komplicerass av digitala influerare som Lil Miquela eller tvärtom förstärka den?

Kommer den ta oss ut ur våra ”identitetskonflikter” som endast handlar om en kamp om mänskliga och post-mänskliga rättigheter eller tvärtom multiplicera dem? Och vad kommer hända med narcissismen i kärlekskonsumismen då var och en kommer kunna producera ideala alter egon? Eller kommer människan kunna skapa virtuella profiler som kan blottlägga deras sanna jag. 


Mycket tyder på att Metaverse kommer skapa ett ännu hårdare övervakningssamhälle där teknokapitalisterna kommer kunna resa genom våra drömmar likt de hemliga agenterna i Inception för att kontrollera vårt omedvetna – vår tids sista icke-koloniserade zon. Metaverses styrning av våra begär kommer garanterat öka människors paranoia. Risken är stor att vi endast kommer söka oss till de som delar vår världsbild och att glappet mellan människorna bara kommer öka. 

Men motståndet mot Metaverse är nog lika lönlöst som Prousts skepsis mot telefonen. Det viktiga är inte tekniken i sig, utan vad vi gör med den. Metaverse är här för att stanna. AI, VR och AR likaså. I en värld där pandemin fortfarande härjar fritt, kommer kanske den virtuella hjälpa oss att både komma i kontakt med våra inre och bygga broar mot andra, ja rentav förbereda oss för interplanetära resor då jorden blivit obeboelig.


Hur det än blir kommer framtidens kosmonauter få konkurrens av ”psykonauterna” – de som kommer se den inre resan som den största och viktigaste av alla. Psykonauterna är i viss mån redan här. Det är de som lägger sig på divanen, utan vare sig VR-glasögon eller digitala appar, dessa proteser som förväxlar våra fantasier med våra sanna begär. För den inre resan behövs egentligen ingen teknik annat än den fria associationen.

Marx betraktade proletariatet som historiens subjekt, för de kunde när som helst göra uppror och tvinga framtiden i den riktning de önskade. Vår tids kanske mest osynliga proletärer är de som går i analys.

Inte nog med att de gör ett smutsigt, hårt och osynligt jobb. De tvingas dessutom betala för det. Men detta otacksamma jobb bär alltid frukt i det långa loppet – när människan funnit sitt sanna begär och går från begär till handling.

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Som om hon har en hel orkester i sin skalle

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Psykoanalys

Mänskliga rättigheter

Elon Musk

Luc Besson