Som om hon har en hel orkester i sin skalle
Jag låter mig vaggas in i Hélène Cixous galna litterära värld
Publicerad 2021-12-31
Tillsammans med Julia Kristeva och Luce Irigaray satte Hélène Cixous den franska, feministiska poststrukturalismen på kartan. Hon har alltid författat som om hon skrev i sanden, i en rörelse som ständigt hotar att utplåna sig själv, av minnesförlustens och fantasins förrädiska natur.
Jag kom i kontakt med hennes skrifter för 20 år sen då jag gick på Jacques Derridas föreläsningar på École des hautes études en sciences sociales i Paris. Men det var först i mötet med Medusas skratt, en ikonoklastisk essä om den sexuella och textuella skillnaden mellan könen från 2010, först publicerad i diverse tidskrifter redan 1975, som min kärlek till henne flammade upp. Jag blev som besatt av hennes skrattfilosofi. Denna fras fastnade för evigt, jag citerar ur minnet:
”Medusornas skrämmande huvuden rullar i universitetens korridorer, men de är vackra och de skrattar.”
Boken hjälpte mig att förstå humorns betydelse för den kvinnliga revolten. Jag började applicera hennes teorier på allt som kom i min väg, inte minst på upprorsmakare som Pussy Riot.
Att nu läsa Den vilda kvinnans dagdrömmerier och Från Osnabrücks station till Jerusalem, briljant översatta av Sara Gordan och Kholod Saghir, respektive Sara Gordan och Kerstin Munck, är som att försöka navigera i en liten eka på ett stormigt hav av känslor och motkänslor.
Den vilda kvinnans dagdrömmerier kretsar kring Algeriet, barndomens milstolpar mellan den feminina staden Oran och huvudstaden Algers maskulinitet och bland annat en flickcykel som Hélènes bror får av modern. Han blir rasande för denna ”felkönade” gåva och cykeln börjar spela en viktig roll i deras liv. I centrum står skuldfrågan, skillnaden mellan rätt och fel, egoismen, friheten, samt Förintelsen familjen undkom.
Karaktärerna är vilda, oresonliga, byggda på lösryckta fraser, medan berättelsen i sig blir en karaktär bland andra.
Cixous ”självskrivning” är ingen jagaffirmation à la Rousseau, som verkar ha inspirerat både titeln och de religiösa övertonerna. I stället får vi ett riktningslöst drömmande som hela tiden motarbetar textjagets trovärdighet och möjligheter till försoning. Jag vet ofta inte var handlingen äger rum, eller vem det är hon talar om.
Det låter lite galet, och det är det också. Det är inte för intet som Cixous själv betraktar sin litteratur som ”folitterature”, en sammansmältning av orden galenskap och litteratur
Det är som om Cixous hade en hel orkester i sin skalle, där varje musiker spelade efter eget huvud, som om hon kontamineras av allt och alla i sin vilja att lyssna och förstå. Jag bläddrar ständigt bakåt och framåt. Ibland tar jag ett varmt bad med henne och tänker att jag helt enkelt får smälta samman med berättelsen som i en dimma. Läsa i blindo.
Cixous, som skrivit om sin växande blindhet i flera andra böcker, brukar se bekännelselitteraturen som ”den blindes version” och fiktionen som ett sätt att skingra blindhetens dimmor, ja helt enkelt ett sätt att skänka minnena nytt liv. Autofiktionen avkläs således som en ”sanningsfull lögn”. Greppet återfinns hos Marguerite Duras, Nathalie Sarraute, Annie Ernaux och Sophie Calle, som älskar att skapa gåtor och fällor som förvandlar läsaren till en aktiv detektiv.
Även Från Osnabrücks station till Jerusalem är skriven som ett spel med läsaren. Orden blir till tecken som behöver beröras, vridas och vändas likt bevismaterial i ett olösligt drama. Den självbiografiska pakten är tydlig från första början, Cixous berättar här om sin mor Èves död. Men efter ett tag blottläggs detta som fiktion. Det var inte modern, utan fadern som försvann. Varför detta utbyte?
Vem var det egentligen som försvann? Det är förlusten berättaren förlorat. Och förmågan att berätta det. Historien kunde inte berättas utan en grad av självbedrägeri.
Det låter lite galet, och det är det också. Det är inte för intet som Cixous själv betraktar sin litteratur som ”folitterature”, en sammansmältning av orden galenskap och litteratur. Jag minns ett meningsutbyte jag hade en gång med en manlig psykoanalytikerkollega som ansåg att det inte gick att läsa Cixous, för att hon var ”för galen” och att hennes texter var ”psykotiska”. Det enda jag förmådde att svara honom var ”än sen?”. För vad vore litteraturen utan galenskapen? En betydligt tråkigare och mer förutsägbar plats.
Jag låter mig vaggas in i Cixous folitterära värld, i den där ekan som försvinner i dimman.
