Dagens dyrtider kräver en ny litterär rörelse
Hans Fallada var en mästerlig skildrare av fattigdomens förnedring
Hur ska det gå för Pinnebergs? Så utbrister jag allt oftare. En anspelning på Hans Falladas klassiska skildring från 1932 av mellankrigstidens armod i Tyskland. Men den jag syftar på är inte Johannes Pinneberg – utan mig själv. Jag är skuldsatt upp över taknocken, har ett stort hus som sjunker i värde och betalar räntor på 5 procent. Det var längesen jag handlade mat någon annanstans än på Willys och Lidl och årets julklappar kommer köpas på Tradera. När min 20 år gamla bil pajar vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag känner mig som en pinnebergare.
Det senaste halvåret har jag funderat mycket på varför litteraturen inte börjat spegla dessa eländiga dyrtider ännu. Förändringen som har skett är nämligen oerhörd. I Sverige har vi en stor grupp med stabila löner och hög social status (men också höga skulder) som på bara några månader börjat leva som om de vore fattigpensionärer.
Inflation och styrränta är osexiga begrepp – men inget påverkar människoliv så på djupet. De styr allt från märkena på barnens underkläder till samhällets zeitgeist. När några LO-ekonomer nyligen gick ut på DN Debatt och varnade för framtida prischocker i samband med Israels krig mot Hamas läste jag det därför som ett viktigt utspel om litteraturens framtid.
Ett av kapitlen i ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” heter ”Nattligt samtal om pengar”. Sällan har jag läst något så rykande aktuellt. Där sitter paret Johannes och Emma och diskuterar vilka försäkringar och avgifter de kan spara in på. Behöver Johannes verkligen vara med i facket? Själv är jag övertygad om att det över hela landet förekommer sådana samtal: ”har vi råd med olycksfallsförsäkringen? Ska vi skippa Netflix i år?”.
Varför ser vi inte romankapitel med rubriker som ”Nattligt samtal om strömningstjänster”? Falladas roman är verkligen ett av 1900-talets odödliga mästerverk. Ingen har med en sådan noggrannhet gestaltat känslan av att hoppa mellan isflak under ekonomisk depression. Som läsare är det omöjligt att inte bli berörd av Emma när hon gråter över att hon ätit upp makens laxbit i ett utbrott av gravidhunger. Eller när Johannes ser en försäljare som redan sålt sin kvot på klädvaruhuset stjäla en kund från honom. Det är en särskild form av förnedring att ständigt behöva sänka sin standard – och Fallada fångar den med klinisk precision.
I slutet av romanen står Johannes berusad och sönderslagen och tittar in i sitt hus, där det lyser hemtrevligt. ”Vad har de gjort med mig?” frågar han sig med tårarna rinnande längs kinderna. Just nu står ett helt överskuldsatt folk där bredvid Johannes Pinneberg och frågar sig samma sak. De behöver en litterär rörelse.
