Vi flyr från framtiden till Drakar och demoner
Intresset för 1980-talsleksaker speglar vår rädsla och uppgivenhet
När jag lyfter på locket borde bara lugn och trygghet sippra ut. Men allt jag ser är död och undergång.
Det klassiska rollspelet ”Drakar och demoner”, först utgivet 1982, kom i augusti i nyutgåva, i en tung och lyxig box med vackra illustrationer av skicklige Johan Egerkrans.
Den är uppenbart riktad till unga och nya rollspelare, med snabbstartsregler och pedagogiska instruktioner för att snabbt komma i gång.
Men de som pyntade in över sju miljoner kronor i en Kickstarter-kampanj för spelet förra året är knappast tolvåringar.
”Drakar och demoner” är en del av en större retrovåg som jag känner till enbart för att jag är den uppenbara måltavlan.
Figurspelet ”Heroquest” (1989) kom även det i nyutgåva häromåret, Algas klassiker ”Drakborgen” (1985) dök upp igen i somras och när Lego marknadsför upphottade versioner av 1980-talets coolaste riddarborg (1984) och piratskepp (1989), är de som leende leker med de gula figurerna skäggiga män i 32-årsåldern, som ser ut ungefär som vi 40-åringar önskar att vi såg ut.
Kickstarterkampanjer har lett till nyutgivningar av serieklassiker som ”Kalle och Hobbe” (1985) och ”Valhall” (1979), för att nämna några.
Det går att tolka det här suget efter förr som drivet av moderna populärkulturella impulser – som när Kate Bush låt ”Running up that hill” (1985) rusade på topplistorna förra året efter att ha spelats i Netflix-serien ”Stranger things”.
Men även 1980-talsnostalgiska ”Stranger things” är nog snarare ett resultat av samma underliggande strömning, än drivkraften bakom den.
För att få det uppenbara ur vägen: det som händer har förstås till del rent materiella orsaker. Det är Chris Anderssons ”långa svans” som piskar allt fler delar av fysiska världen. Konceptet han populariserade 2004 ser ut ungefär så här: Om lagerhållning och distribution upphör att vara problem så kommer den stora mängd produkter som säljer väldigt lite ha potential att tillsammans sälja mer än det fåtal prylar som säljer mycket. Amazon kan alltså tjäna mer på 1 000 obskyra titlar som säljer ett exemplar vardera, än en bästsäljarförfattare som kränger 500.
Dess konkurrensfördel är längtan.
Du behöver inte längre göra jättestora produktionsserier, trycka ut dem i tusental till små återförsäljare med begränsad butiksyta och marknadsföra skiten ur dem till julhandeln. Digitala algoritmer gör att du kan hitta köparna ändå, och många produkter kan tryckas upp nästan ”on demand”.
Men det räcker inte som förklaring. ”Drakar och demoner” marknadsförs som ”världens bästa rollspel”, men det återupplivas inte på grund av sin överlägsna kvalitet. Dess konkurrensfördel är längtan. Inte tillbaka egentligen, utan bara bort från framtiden.
1980-talsleksakerna är hotfulla fysiska manifestationer av det som pågår inom oss: Vår framtids horisont krymper.
Jag är knappast först med denna spaning. Tecknen finns överallt.
Unga tittare har bidragit till att göra den 90-talsdefinierande serien ”Vänner” till en av Netflix mest strömmade, med sin förföriska bild av en enklare tid, där misslyckade ungdomar både har stora lägenheter i storstan och någon att faktiskt umgås med. Med rusande fastighetspriser, räntor och digital alienation kan varken samtid eller framtid locka med detsamma.
När Oliver Anthony i augusti slog igenom med folkcountryhiten ”Rich men north of Richmond” så var det som slog an inte den debila hetsen mot fetknoppar och den vaga maktkritiken, utan resignationen:
”It’s a damn shame, what the world’s gotten to.”
De drömmar som dominerar vårt samhälle handlar om att backa in i framtiden. Inte att tillföra eller bygga något nytt, utan att skära bort det – eller nog så ofta dem – som inte passar in i den förflutna drömvärld många tycks vilja rulla ut framför sig.
Svärmerier för den tid som flytt är visserligen ett evigt fenomen, men något är uppenbart alldeles extra ofriskt när farbröder på X i en digital ring av hets och okvädningsord dagdrömmer om en idealiserad Bullerby de aldrig upplevt (dels för att ingen av dem är 180 år, dels för att den aldrig existerat).
Ta en glögg, gubbe. Det är knappast en slump att årets Blossa uppges smaka ”bär och nostalgi”.
Kanske stämmer känslan som måste uppstå hos alla som orkar ta till sig klimatförändringarnas innebörd.
Inte ens vår tids visionärer, som Elon Musk, drömmer större än att åka rymdskepp till Mars – en fantasi fast förankrad i 1960-talet – och till synes mest för att ha ett symboliskt löfte som spridningen av det ”the woke mind-virus” kan hota. Det är onekligen en snäv dröm om framtiden som tillåter sig oändliga mängder himlakroppar, men bara två könsroller.
Kanske är det Peter Turchin som har rätt, när han i sin nya bok ”End times” beskriver det som att vi står i början på en sönderfallsfas, en av de återkommande dalar ner i död och misär som han menar följer på ojämlikhet och en överproduktion av eliter, och som plågat människornas samhällen sedan historiens början.
Eller så är det ännu värre. Kanske stämmer känslan som måste uppstå hos alla som orkar ta till sig klimatförändringarnas innebörd. Att vi sumpade det på riktigt. Att det här fallet kan bli det sista.
Spel som ”Drakar och demoner” har alltid utgjort en verklighetsflykt. Men det säger något att till och med våra verklighetsflykter nu är 40 år gamla.
