Alla vill uppfinna sin egen Edith Södergran
Poeten reduceras alltför lätt till en projektionsyta för eftervärlden
Edith Södergran var full av kontraster. Hon föddes 1892 i Sankt Petersburg, skrev på svenska och bodde i Raivola på Karelska näset som under hennes livstid tillhörde Finland. Hon dog redan 1923 på midsommardagen, men med en handfull diktböcker kom hon att förändra den nordiska litteraturen, som den hemmasnickrade modernist hon var.
Södergrans poesi präglas av en upproriskhet, men den är mer inbäddad i språket än i hennes liv. Faktiskt är det begränsat hur mycket man kan utvinna ur biografin.
I den senaste av böckerna som kommit ut i år om henne, ”Edith Södergran: Stjärnfångerskan”, anmärker litteraturvetaren Agneta Rahikainen att biografier åldras snabbt och att de därför behöver uppdateras med nya rön och perspektiv. Det är fullt rimligt. Men det är inte riktigt vad den korta biografin erbjuder. I stället uppehåller sig Rahikainen vid det vi faktiskt vet om hennes liv, vilket är relativt lite.
Exakt vad som är nytt i boken är svårt att säga. Rahikainen nämner i förbifarten, liksom i sitt förord till den nya samlingsvolymen med Södergrans dikter och fotografier, ”Världen är min”, att det finns queera och ickebinära könsidentiteter på spel hos Södergran. Men sådana begrepp rinner av från boksidan som imma på medeltida glasmålningar. Södergran må vara gränsöverskridande i vissa avseenden, men det vilar också ett skimmer av tradition över henne, hon skulle nog kalla det för evighet.
Södergran kom från en familj med ekonomiska resurser och fick erfara vad förlust innebär. 1907 dör fadern i lungtuberkulos. Två år senare diagnosticeras dottern med samma åkomma. Hon kom att vistas på sanatorier och utstå plågsamma ingrepp medan hennes dikter bemöttes med en blandning av förlöjligande och förtjusning. Efter oktoberrevolutionen 1917 förlorar mamman Helena mycket av sina tillgångar och därefter lever mor och dotter på att sälja förmögenheter, tillfälliga bidrag och enstaka arvoden. Först i döden ges poeten upprättelse.
Rahikainen ger en bra översikt av Södergrans liv och verk, men på grund av bokens omfång blir de egna analyserna något förenklande, som när hon apropå ”Vierge moderne” noterar: ”Dikten är skriven för att ropas ut och deklameras, inte för att läsas i all tysthet.” Är det verkligen så? Att läsa Södergran är att kastas mellan extremer. Hon är en vän av motsägelser, visionära bilder, plötsliga krumsprång och glädjefulla utrop. Jag vill kanske läsa en rad högt, men dessa pendelrörelser mellan infall och eftertanke uppstår i den tysta läsningen.
Författarens ord och den fysiska personen är inte så närbesläktade som man ibland inbillar sig, inte ens i en jagstark poesi som också baserar sig på en grad av fiktion. Södergran hade inte heller mycket till övers för ”likmaskarna som skriver biografier”, med hennes egna ord, och kan själv ha bidragit till att spåren efter hennes liv är så få. De publicerade texterna var kanske allt hon ville lämna efter sig, även om det finns andra avtryck, som fotografierna.
Var fotografierna hjälpredor i skrivandet? Eller komplement till dikterna? Ville hon ens bevara sina bilder åt eftervärlden?
Man vet inte i vilket syfte Södergran fotograferade. Kanske var det en del av kamerans intåg i det privata, kanske fanns det större ambitioner i de hundratals bilder som bevarats. Hennes motiv är relativt begränsade: snötäckta landskap, pittoreska interiörer, kvinnor som arbetar, katter som leker samt ett antal självporträtt, allt framkallat på egen hand.
Den lilla volymen ”Världen är min” har enligt redaktörerna inspirerats av sociala medier där gamla bilder placeras i sammanhang de inte var ämnade för. Utvalda dikter ställs mot utvalda fotografier, som för att pröva vad det ena kan säga om det andra hos Södergran. Dialogen mellan text och bild är ibland godtycklig, som när dikten ”Skogsdunkel” ställs bredvid ett fotografi av en landsväg i en åker eller när ”Det underliga havet” beledsagas av ett fotografi av en insjö. Vid vissa tillfällen har redaktörerna tillåtit sig direkta paralleller. ”Irrande moln ha fastnat vid bergens brant, / ändlösa timmar stå de i tystnad och vänta”, lyder stroferna bredvid ett fotografi med moln som frusit fast vid randen av ett alplandskap.
Var fotografierna hjälpredor i skrivandet? Eller komplement till dikterna? Ville hon ens bevara sina bilder åt eftervärlden? Frågorna är omöjliga att svara på. Däremot är det lätt att börja fundera på om dessa ständiga återupplivningsförsök av Södergran speglar eftervärldens önskningar mer än hennes egna. Som om alla ska uppfinna sin egen Edith.
Den i år tidigare utgivna ”En annan Edith”, av Nina Ulmaja, går i samma spår. Redan baksidestexten beskriver boken som ”en berättelse om identitet”, och fotografiet som medium sägs visa ”en annan – sannare? – verklighet än det texter förmedlar”.
För Ulmaja blir fotografierna en språngbräda för både idéhistoriska och personliga reflektioner. Hon går igenom bildernas motiv och sammanhang, placerar dem i 1900-talets fotografiska strömningar och bland bildmakare som upptäckts senare (som Vivian Maier). Även om ambitionerna är imponerande och tolkningarna stundtals övertygande, är det svårt att komma runt den redan så mytologiserade och hyllade figur som Södergran är. Ska hon klassas som en fotografisk pionjär också? Så långt går inte Ulmaja. Men genom att boken är skriven i form av brev till ett du (”Kära Edith”), där Ulmaja känner igen sina egna erfarenheter i poetens liv, är det dit vi leds. Vi ska identifiera oss med Södergran.
Jag skulle vilja se en helt annan Edith
Ulmaja tyr sig alltför lätt till viljan att avtäcka paralleller överallt. Tuberkulos, världskriget och tekniskt avancemang kopplas ihop med coronavirus, Ukrainainvasionen och digital samvaro. Var det så att Södergran dokumenterade sitt liv på samma sätt som folk gör i dag? ”Vi bygger, medvetet eller omedvetet, upp vår identitet med bilder”, slår Ulmaja fast.
Jag skulle säga att identitet är ett överreklamerat begrepp, förutom att det är mer lösligt, tillfälligt och manipulerbart än någonsin, ingenting man stannar i särskilt länge. Få är nog omedvetna om detta. Men det finns en tendens inom medier såväl som litteratur att skylta med en igenkänningsfaktor som har föga relevans i det långa loppet. Vi ska knyta ett känslomässigt band till berättaren och alltid känna oss hemma i textens landskap. Vi ska ledas vid handen och få allt förklarat. Och vi ska samspråka i förtrolighet. ”Förlåt, Edith”, skriver Ulmaja flera gånger. ”Jag vet att du inte vill veta det här, men jag måste berätta.”
Jag skulle vilja se en helt annan Edith, en som inte så lätt görs till en projektionsyta för eftervärlden. Få av dessa böcker tar vara på upplevelsen av att läsa texter från en annan tid, av att möta ett språk och en individ med andra erfarenheter än oss och som kan sägas vara lockande just för att de är främmande för nutiden. Jag slås av detta i mötet med Södergrans fotografier från ett Raivola som inte längre finns, och av hur de överlagras av den tid som passerat – för att inte tala om fläckarna i bilderna som gör oss medvetna om att det vi ser når oss via tekniken, historien, minnena och tolkningarna. Det gäller för bilder lika mycket som för text. De är dokument från en plats som inte finns, ett land som icke är.
