Det är inte de unga som ska skärpa sig
Jag är så trött på självgoda borgerliga predikningar
Unga människor tror inte på politik. De ser mörkt på utvecklingen i samhället och anser inte att det offentliga kan göra något åt de problem som drabbar dem – som bostadsbrist, en otrygg arbetsmarknad eller rädsla för våld. I deras värld får var och en klara sig själv, och kan inte förvänta sig någon hjälp.
Det är inte konstigt att detta är en konservativ generation, särskilt gäller detta de unga männen.
Socialdemokraternas nya samhällsanalys har debatterats flitigt de senaste veckorna. Den mest intressanta rapporten, som handlar om just de unga, har på kultursidorna hånfullt avfärdats. Det är synd, för rapporten är intressant och innehåller delvis radikala slutsatser och viktiga poänger.
En sådan är att ingen i Sverige som är yngre än 45 har några egna erfarenheter av politik som lett till några kännbara förbättringar i deras liv. De ungas erfarenhet är ett gradvis och pågående förfall: längre bostadsköer, tågkaos, en skola som inte längre premierar kunskap utan rika föräldrar och fusk. Ojämlikheten ses som naturlag och varje risk bärs av individen själv.
Pandemin var en paus i detta. En kris kraftfull nog att tvinga fram kraftfulla åtgärder, ett gemensamt svar. Men så fort den var över återgick allt till det normala, det vill säga nedskärningar och skattesänkningar.
Detta faktum, att yngre aldrig sett konkreta bevis på att politik kan ändra på saker till det bättre, är ett avgörande skifte i människors inre landskap, och det är särskilt farligt för vänstern.
Den belgiske historikern Anton Jäger har myntat begreppet hyperpolitics som ett sätt att förstå vår tid, den som kom ungefär efter finanskrisen och det långa, apatiska 90-talet. För jo, trots att unga misstror politiken som förändrande kraft, så är vår tid ändå politisk och full av starka känslor. Folk ”bryr sig”, postar inlägg i sociala medier och tycker saker. Man deltar i snabbt uppblossande, ofta svartvita samtal: mot eller för rasism, krig eller klimatet. Men det finns inget sammanhang, ingen process där dessa känslor bortom drevets kraft kan vare sig fördjupas eller påverka det politiska. Partierna är svaga, fackföreningarna stela och byråkratiska. Ingen får lära sig kompromissa eller jämka. Var och en sitter vid sin skärm.
Dagens fokus på det småttiga hänger ihop med att vi i 30 år har levt i det ideologiska fängelse som byggdes på 90-talet
Det är politik som stormvindar, flyktiga och ombytliga.
Det värsta med vår tid är nog hyperpolitikens extremt höga tonläge i kombination med den akuta politiska tomheten. Ministrar som ryter åt medborgarna att förbereda sig för krig, men inte har några svar på vad de själva ska göra åt den akuta sjukvårdskrisen. Alla dessa vrål på sociala medier.
Och så, i brist på andra idéer, detta oupphörliga fokus på individen. På att enskilda ska ta ställning, skärpa sig, posta något.
I DN läser jag skribenten Vesna Prekopic kommentera Socialdemokraternas nya samhällsanalys i en lång text som landar i att det stora politiska problemet i vår tid är bristen på moral bland medborgarna. Detta alltså i en tid när unga människor dör på akuten för att det inte finns läkare, där det inte byggs bostäder, där kultursektor och folkbildning slaktas. I Expressen kommenterar författaren och skribenten Lyra Ekström Lindbäck samma rapport med att uppmana unga män som nu halkar efter att sluta spela tv-spel och ta sig i kragen.
Politik som självgoda borgerliga predikningar, där svaret på materiella problem blir medborgarfostran. Eller om man ska försöka förstå och inte vara hånfull: texter som illustration på politikens tomhet, dess brist på idéer att haka fast samtalet i.
Att vara vänster är för mig att vilja bygga ett jämlikt samhälle som gör att utrymmet för demokratin växer. Det politiken i första hand kan förändra är levnadsvillkor, strukturer, förutsättningar. Detta eftersom fattigdom och utanförskap inte går att åtgärda med pekpinnar. En kulturkanon kommer inte att hjälpa fattiga ungar att lära sig att läsa bättre. För detta krävs lärare, mindre trångboddhet, en jämlik skola.
Dagens fokus på det småttiga hänger ihop med att vi i 30 år har levt i det ideologiska fängelse som byggdes på 90-talet. Som ett svar på dåtidens kris låstes demokratin in i stenhårda ramverk. Statsskulden skulle betalas av och marknaden stå för det nya, kraften framåt. Dessa tankar har sedan dess inte på allvar ifrågasatts, vilket har lett till att det politiska samtalet kommit att handla om futtigheter, saker på marginalen. Kepsförbud i skolan i stället för fler lärare, koranbränningar i stället för integrationspolitik. Vi verkar knappt längre veta hur en idé kan formuleras. Ibland brukar jag tänka på konceptet bibliotek, att det hade setts som utopiskt, närmast sinnessjukt, om det inte redan existerade. Jag ser Timbros motkampanj framför mig och hur de stora bokförlagen skulle sänka förslaget med kraftfull lobbying.
Kanske är vi ändå inne i skifte just nu. Det heliga överskottsmålet ifrågasätts brett, kristdemokratin Ebba Busch säger sig vilja göra massiva investeringar i infrastruktur och välfärd. Det är en comeback för pengarna, resurserna, det materiella. Det borde vara goda nyheter för vänstern, om de bara orkade se det.
Samtidigt undrar jag över de unga, de generationer som aldrig trott på politik och inte gör det nu heller. Som lever enbart i sin hyperpolitiska verklighet. Går det att få dem att tro på att något går att ändra till det bättre? Kanske, om de ser det hända.
