Han låter sig inte styras av några fejk-vikingar
Peter Luthersson är inte Ultima Thules väg in i svensk kulturkanon
Ibland tänker jag att SD:s kulturella projekt kan kokas ner till att skapa en landbrygga mellan Verner von Heidenstam och Ultima Thule. Drömmen om att koppla upp sig mot en kulturkonservativ tradition under 1900-talet – att skälla lika skarpt på modernismen som massinvandringen – är stark inom partiet.
Antagligen är detta anledningen till att regeringens direktiv om en svensk kulturkanon bär en så tydlig SD-prägel. Vissa har fasat för att en kanon ska användas i medborgarskapstest. Men mera långsiktigt skrämmande är tanken på att barnen i Rinkeby ska få Erik Axel Karlfeldts ”Tuna ting II” nedkörd i halsen av Richard Jomshof-kopior till lärare.
Lustigt nog har detta gjort att en litteraturvetare hamnat i centrum för debatten: Peter Luthersson. Anledningen är att rekryteringen av honom till kommittén framstår som en våt dröm för SD. Med Luthersson har man fått en kulturkonservativ högvakt som kan historien på sina fem fingrar, med hög svansföring, och som lär bli dominerande i arbetet. Inte bara är han en svuren fiende till postkolonial teori och en kritiker av 2010-talets ”massinvandring”. Som litteraturmänniska har han också varit uttalat skeptisk till formexperiment och upprättat ett kuriosakabinett över modernitetskritiker.
”Förlorare” heter en av hans böcker som bland andra uppvärderar Churchill och Kipling. I sin tv-serie på Axess, ”Peter Luthersson läser världslitteraturen”, har 56 program ägnats manliga författare, fyra åt kvinnliga – vilket lär ses som en fjäder i hatten i sammanhanget. Så nog finns det skäl att vara vaksam på urvalet.
Problemet är bara att det inte finns någon kulturkonservativ tradition i Sverige under 1900-talet – så som i exempelvis Storbritannien. Som Kajsa Ekis Ekman påpekat här, är vår kulturhistoria unikt dominerad av folkrörelserna – socialistiska såväl som feministiska. Redan på 1930-talet i princip utplånade arbetarförfattarna den reaktionära litteraturtraditionen. Årtiondena efter det hade alla sin egen variant av kulturradikalism. Visst går det att hitta konservativa undantag – en Sten Selander, en Sven Stolpe – men de ingår knappast i någon livaktig tradition så som Kipling och G. K. Chesterton i Storbritannien. Det kommer helt enkelt inte gå att hala Prideflaggan i den svenska litteraturhistorien.
Dessutom är Luthersson en egensinnig och bångstyrig litteraturhistoriker. 2002 skrev han den originella stridsskriften ”Svensk litterär modernism”, där hans kritik av modernismen ligger närmare vänstertänkare som Göran Palm och John Carrey än Roger Scrutons. Att denne herre skulle låta sig fjärrstyras av wannabe-vikingarna i Gimle kulturförening förefaller osannolikt.
Så visst kan man befara att kommitténs kulturkanon kommer ha en traditionell och tråkig prägel, att de kvinnliga författarskapen kommer vara för få och att viktiga folkhemsrebeller kommer saknas. Men att den skulle slå en brygga mellan Heidenstams ”Sverige fosterland” och Thules ”Jag älskar mitt Sverige” – knappast.
