Fansens böcker ger Hermione upprättelse
Utbytet mellan fanfiktion och det etablerade litterära systemet är större än man tror
Det råder begravningsstämning. Ungdomsboken dör, ingen vill läsa recensioner, svenska författare funderar på om de skulle orka ta sig igenom sina egna böcker och sörjer uteblivna läsare.
Men i en annan värld skriver en kvinna fanfiktion om Harry Potter på sin telefon. Det är natt, hennes bebis skriker av kolik. I mobilens anteckningsapp hänger Harrys ruttnande lik från Hogwarts tinnar, Voldemort vann, dödsätarna styr trollkarlsvärlden, Hermione har torterats, drabbats av minnesförlust och blivit sex- och surrogatslav hos Draco Malfoy.
Under titeln ”Manacled” (på svenska förslagsvis ”I bojor”) publicerar kvinnan med alias SenLinYu berättelsen som följetong på fanfiktionsajten Archive of our own där den snart blir extremt populär inom den internationella gemenskap som vill fördjupa sig i (det vill säga ”shippar”) relationen mellan Hermione och Draco.
Läsarna berikar löpande berättelsen med illustrationer (”fanart”). De översätter ”Manacled” till sina egna språk. De spelar in ljudböcker och formger inlagor och omslag. Sedan köper de bokbindarutrustning på Etsy och printar exklusiva pappersböcker i fyrfärg som de visar upp i sina videor på Tiktok. ”Så här såg jag ut före Manacled”. ”Så här efter”. Tårdränkt ansikte.
Några tongivande profiler frambesvärjer genom entusiastiska inlägg en port till fanfiktionvärlden där vanliga läsare strömmar in. Det gör så skönt ont! Originalet bleknar! Hur kan jag någonsin gå vidare? Svaren från andra läsare: dyk ner i kaninhålet och läs något annat om Dramione. Kanske en romcom?
Vi befinner oss i populärfiktionens yttre periferi, där amatörförfattare och hängivna läsare från hela världen skapar för varandra och därigenom underhåller ett frimodigt och levande samtal om litteratur.
Vanligt är att omtolka och transformera originalverkens kanon, till exempel genom att ändra handlingens utgång eller byta gestalters etnicitet, kön och kärleksintressen – normbrytande strategier som har besjälat fanfiktion sedan 1970-talets underjordiska sexnoveller om ”Star Treks” Captain Kirk och Dr. Spock. Men kan inte denna typ av parafras eller parodi, liksom annan litteratur som går i tydlig dialog med en föregångare, också förstås som kulturkritik?
För vad betyder det att Harry och Ron och hela Fenixorden har utplånats för att Hermione ska få utforska svart magi ihop med Harrys dödsfiende Draco Malfoy? (Sexslaveriet är ett villospår, de är hemligt besatta av varandra). Jag gissar, men jag tror att det finns många numera vuxna Hermiones som läser och skriver fanfiktion, och att de har ett gemensamt begär. De vill ha upprättelse. De tycker att Rowlings berättelse glappar.
I dag är det denna något mer wokeiga, men ändå konventionella, hjältinna som är mainstream
Ett sådant glapp är hur seriens främsta kvinnliga identifikationsobjekt genomgående behandlas illa av seriens hjälte och hans killbästis. Denna exceptionella häxa förtjänar bättre. Till exempel en man som enligt klassisk romance-formel är Hermiones antagonist men som bakom sin kalla isprinsfasad matchar henne intellektuellt och kan tillfredsställa henne sexuellt.
När Harry Potter först utkom framhöll forskaren Jack Zipes fenomenet som exempel på att den globala marknaden bara tillåter en sorts, standardiserad barnbokshjälte – en som svarar mot den globala elitens ideal. Harry Potter är en vit, heterosexuell idrottstalang på en engelsk internatskola.
Om inte serien hade innehållit så många välkända västerländska klichéer och värderingar (och så lite sex?) hade den inte kunnat bli en global succé med 200 miljoner sålda böcker i exempelvis Kina. Mot den bakgrunden kan de digitala samtidsläsarnas uppslutning kring Hermione ses som symptom på en förändrad tidsanda. I dag är det denna något mer wokeiga, men ändå konventionella, hjältinna som är mainstream.
”Manacled” tickar nu upp mot fem miljoner läsningar på Archive of our own. Men bara detta år har sajten (där över hundratusen står på kö för att bli medlemmar) publicerat ytterligare 5 000 nya fanverk om Hermione och Draco, och dessa utgör en droppe i havet. Det finns oändligt många och inom nästan vilken global fiktionsvärld (”fandom”) du vill: ”Stranger things”, ”Star wars”, ”Stolthet och fördom”, Minecraft!
Är det verkligen fortfarande rätt att beskriva dessa världar som belägna utanför det litterära systemet? Jag tror att utbytet mellan respektive system är mycket mer omfattande än vad som är känt. Tydligast i de fall då författarna tagit steget över från fanfiktion till att publicera sig professionellt, och där deras djupa kunskap om sina läsares preferenser är en gyllene biljett till internationella förlagskonglomerat som Hachette, Harper Collins och Penguin Random House.
Det ögonblick som verk som ”Manacled” blir kommersiella blir de också olagliga och därmed hotade
Samtida bästsäljande young adult-författare, från Cassandra Clare till Ali Hazelwood och Julie Soto, började alla som författare av fanfiktion, vilket nuförtiden inte tystas ned, utan framhålls i marknadsföringen. När deras berättelser plockas bort från sajterna och skrivs om för en hyperkommersiell bokmarknad omvandlas visserligen kända galaxkrigare till florister och Hogwarts till Cambridge, men andra litterära grepp följer med. De konventionella har dock betydligt större chanser att överleva in i bokform än de normbrytande.
Parallellt bevakas gränserna inom den fanfiktiongemenskap som insisterar på en gåvoekonomi där allt är tillgängligt och gratis. Särskilt känsligt blir det när läsarna tillverkar hemgjorda, inbundna böcker till varandra mot ersättning. För att denna kultur ska överleva är det centralt att hålla sig under radarn och på rätt sida upphovsrätten. Det ögonblick som verk som ”Manacled” blir kommersiella blir de också olagliga och därmed hotade.
Ett renodlat fanverk kan bara rättvist utvärderas utifrån sitt eget syfte och sammanhang. Detta är inte fiktion som bygger på vanliga principer för kvalitet (som originalitet) eller som har genomgått en traditionell redaktionell process. Kanske går det inte ens att tala om en upphovsman. Stoffet som i ”Manacled” får ny form och färg delar SenLinYu inte bara med J.K. Rowling, utan också alla andra som skrivit fanfiktion om Draco och Hermione och etablerat inofficiella regler och troper (som att Malfoys andedräkt luktar mint, och att hans patronus är en drake).
Samtidigt är det SenLinYus förtjänst att ”Manacled” håller läsaren i strypkoppel, även om det genomgående höga känsloläget (en konsekvens av följetongsformen) också gör den outhärdlig att läsa. Kanske viktigast att förstå är dock detta: I ”Manacled” finns en sann laddning, en dörr till något förbjudet. Berättandet främmandegör i en intelligent läsning – omsatt i intrikat komponerad fiktion – principerna för Rowlings värld. Och det är inte dött, det äger rum där läsarna finns. Det blommar.
