Fritidsgården öppnar upp de ungas värld
I debatten låter det som att fritidsverksamhet är något farligt
Listan på saker man inte får göra är lång. Förbuden står i centrum. Man får inte vara på TikTok. Man får inte slappa. Inte vara utomhus, på torget. Inte dricka. Man får inte röka gräs. Inte vara planlös. Man får inte kasta sten, klottra, skicka nakenbilder, vara ute sent eller spela dator.
Att vara ung kan vara mördande tråkigt. Det vet alla som varit det.
Dessutom har vuxenvärlden åsikter om hur man ska vara ung, utan att bidra med konkreta förslag på hur man gör tiden enklare, mer intressant och lekfull.
Att få bestämma över sin tid är det bästa som finns. Fritid är det bästa som finns. På min fritid brukar jag träffa mina vänner. En plats för att träffa vänner, när man är ung, är fritidsgården.
Den senaste tiden har fritidsgårdarna diskuterats flitigt och rätt många är emot fritidsgårdar. I centrum för samtalet står ABF Botkyrka-Salem, som tidigare skötte den kommunala fritidsverksamheten i Alby. I en oberoende utredning, beställd av kommunen, verkar fritidsgården vara en rörig arbetsplats med bristande rutiner. Dessutom har misstankar väckts, medialt av politiker, om att fritidsgården är en plats för kriminell verksamhet. I en nästan dubbelt så lång motrapport tillbakavisar ABF Botkyrka-Salem anklagelserna.
Fritidsverksamheten verkar vara rörig. Frågan om fritidsgården är en plats för kriminella är svårare. För vad konstituerar en kriminell och vad konstituerar en plats?
Ja, två ungdomar har påträffats i skyddsväst på fritidsgården. När det uppdagats har de avvisats från verksamheten. Hur det skulle kunna avvärjts på förhand är svårt att säga.
Utanför fritidsgården har narkotika och kniv påträffats, men gården ligger i centrum. Utanför den finns mycket som inte hör hemma på en dagligverksamhet för unga.
När jag träffar tre ungdomar som bor i Stockholms förorter pratar de om hur det är att läsa om sina hemkvarter i tidningen. Det är svårt att känna igen sig, säger de, och bilden är långt ifrån komplett. De tycker sig märka att många som skriver om platserna aldrig varit där.
Jag tänker på det när jag läser om konflikten i Alby.
En meningsfull fritid har alltid varit en viktig fråga för arbetarrörelsen. Men det genuina intresset för vad en meningsfull fritid är känns avlägsen. I frågan om Stockholms fritidsgårdar har barn och ungas rättigheter hamnat i skymundan för politik, interna strider och godhetssignalering.
De tre ungdomar jag träffar hänger, eller har hängt, mycket på sin lokala fritidsgård. De vill vara anonyma i texten.
Nu går de på gymnasiet och är inte på sina fritidsgårdar lika ofta, men tittar gärna in så fort de har vägarna förbi. Fritidsgården är som ett vardagsrum i området och när de hälsar på är personal och andra besökare alltid glada att se dem. Det känns bra att ha en plats där man är efterlängtad och välkommen. En plats där människor vet vem du är.
På fritidsgården, berättar de, gör man allt mellan himmel och jord. I bland går man till läxhjälpen som erbjuds. Man pysslar. En av tjejerna säger att de gjort fler armband än hon kan räkna. Det finns en studio om man vill spela in musik. Eller så kollar man på film på den stora skärmen.
På lördagskvällar, säger en, spelar man mest schack eller pingis.
”Där jag brukar vara bakar de och lagar mat ganska ofta. Då får man tacos och pannkakor, så bara kommer de ut med det och alla får käk”, säger en av ungdomarna.
Tack vare fritidsgården säger ungdomarna att de får uppleva saker de inte upplevt tidigare.
”Första gången jag åkte skidor var med fritidsgården. Mina föräldrar har inte åkt skidor så de kommer inte ta mig till Alperna eller Åre på vintern. Nu har mina systrar också börjat.”
På sommaren har fritidsgården anordnat utflykter till Gröna Lund. En gång åkte de till Trosa och paddlade kajak. Alla tre blir bubbliga och glada när de återberättar vad de gjort. De har grillat, spelat minigolf och bowlat. Och allt de gör är gratis.
I debatten om fritidsgårdarna är det ingen som säger hur nice det är att paddla kajak en sommardag i Trosa.
I stället dominerar en misstanke om att fritidsgårdarnas värde inte finns. För kan man inte mäta något är det dåligt.
Det känns knäppt att fråga ungdomarna framför mig om de har erfarenhet av fritidsgården som en plats för kriminell verksamhet. Deras erfarenheter låter helt annorlunda än den bild som målas upp i massmedierna.
Ingen skaffar ett jobb för att bara gå dit en dag, säger en. Alltså säljer ingen knark bara en gång!
Artigt tänker de efter, men ingen har sett kriminell aktivitet på fritidsgården. Knappt bråk ens. Och om det blir bråk? Alla tre har svårt att minnas att det faktiskt hänt. Men det har säkert hänt.
”Ni vet när syskon bråkar, de är tvungna att bo kvar i samma hus. Därför blir de kompisar till sist.”
En av dem blir lite självmedveten, kanske osäker på om jag, från tidningen, litar på deras positiva utsagor.
”Vi kan ju inte prata om alla fritidsgårdar. Men de fritidsgårdar vi varit på. Det är inte bara att vi smörar och säger att det är det bästa. Utan det vi säger är faktiskt sant.”
Jag frågar vad de gör om de inte går dit.
”Vi sitter utanför.”
De skrattar. Andra saker man kan göra: Ingenting, fast runtom i området. Bara för att man tar bort en fritidsgård tar man inte bort de som hänger där, säger de. Nej, ungdomarna finns kvar där de bor. Där lever de och älskar och pluggar och hänger och bråkar och skrattar och leker. Vare sig de begått brott eller ej.
”Om målet för fritidsgården är att sänka kriminalitet måste det ju vara en plats för kriminella att hänga på.”
Men varför ska fritidsgården bära ansvaret att sänka kriminaliteten, frågar jag. Räcker det inte att det är en plats för att ha det kul och bra? Och om man bara sålt knark en gång, hur ska fritidsgården göra då?
De skrattar åt min fråga. Ingen skaffar ett jobb för att bara gå dit en dag, säger en. Alltså säljer ingen knark bara en gång!
Men om man säljer, ska man få vara på fritidsgården då?
Ja, tycker alla. Var ska de annars vara?
”Säg att jag är 16, 17 och håller på med knarkförsäljning. Jag går till fritidsgården en lördag kväll, för det är min vilodag. Jag säljer inte på lördagar. Det är klart jag borde få vara på fritidsgården. Men de som arbetar där borde ha ögonen på mig, så jag inte försöker något.”
Att vara inne på fritidsgården innebär större trygghet, för alla, tycker de. Många av de anställda i fritidsverksamheten känner de ungas föräldrar eller andra vuxna runt om dem. Föräldrarna får koll på sina barn genom uppdateringar från fritidsledarna.
Men frågan om vem som bör benämnas som kriminell, och hur det påverkar en, dröjer sig kvar och ungdomarna kan inte enas.
När jag var i deras ålder drog jag fötterna efter mig så fort jag skulle hem. Livet är där ute
En av dem undersöker i ett gymnasiearbete hur det påverkat felaktigt dömda pojkar att tidigt bli betraktade som brottslingar. En annan tycker media förstör och stämplar människor i onödan. Bara för att någon varit uttråkad och kastat sten en gång, säger hon, ska media skriva om henne att hon är samhällsförstörare och kriminell.
”Men hon är ju kriminell om hon kastat sten?”, protesterar den tredje.
”Ja, men det är inte som att det är hennes vardag! Det är så stämplat att säga att någon är ’kriminell’. Tänk så var det bara den dagen, den timmen, den minuten när de såg henne.”
”Grejen är, om hon var kapabel att göra det en gång när hon var rastlös. Det är ett mönster eller en ganska stor indikation på att det kommer ske igen.”
”Ja, men hur kan du säga det ifall det inte har skett igen?”
”Men det har skett en gång!”
”Ja, en gång. Men inte igen! Inte än i alla fall.”
Killen formar händerna som en pistol och siktar ut i luften.
”Pang!! Så. Men nu kommer han aldrig skjuta en människa igen! Det kommer inte hända. Så du kan inte säga att det inte kommer hända, tills det händer. Då är det redan för sent.”
”Men det finns ju många steg innan dess.”
Ja, det gör det. Det enas de om. Ingen börjar begå allvarliga brott från ingenstans. Därför är fritidsverksamhet bra, är deras resonemang, för man kan tidigt fånga upp vilka som riskerar att hamna på en dålig bana. Man ska inte fokusera på de som är galna och gör vilda saker, tycker ungdomarna, utan på de som verkar osäkra och svaga. De som bara följer med.
Alternativet till att träffas på fritidsgården är inte att hänga hemma. Inte för att det är otänkbart. Men varför vara hemma när man kan vara ute? Hemma är man hela dagarna ändå.
”Jag kan säga till min familj att inte störa om jag tar hem mina vänner. Men det känns tråkigt. Det är kul att gå ut och träffa folk man inte planerar att träffa. Att träffa folk man inte tänkte på att träffa och träffa nya vänner.”
”Sitter man hemma i sin låda kommer man inte se något annat än sin låda. Men ifall du är ute händer mycket saker runtom dig.”
De behöver inte förklara för mig vad de menar. Jag hatar att sitta hemma i min låda. När jag var i deras ålder drog jag fötterna efter mig så fort jag skulle hem. Livet är där ute.
Diskussionen mellan ungdomarna är levande och glad, trots att de kommer in på tunga frågor. Ingen i skolan brukar prata om hur man tar hand om sig och undviker problem. Men de kan diskutera det på fritidsgården, säger de, för där pratar de om allt. Negativa saker och positiva saker. Alla åsikter får plats. I bland håller de inte med varandra, men det är ingen fara. På fritidsgården blir man inte ovänner på det sättet.
