Från skamligt till helt rätt att riva tältläger
Petter Larsson om hur svenska medier reagerar nu och då
2010 chockades Europa av den franska högerregeringens offensiv mot romska läger. Hundratals boplatser revs och över tiotusen personer utvisades.
Människorättsorganisationer, medier, FN och Vatikanen protesterade: Inhumant, rasistiskt, rättsvidrigt, en flirt med Nationella Fronten.
EU-kommissionären Viviane Reding drog en parallell till deporteringarna under andra världskriget. Och det franska Socialistpartiet lovade att inte riva några läger utan att erbjuda bättre alternativ, ett löfte man dock snabbt bröt när man väl fått makten.
Nu är vi där själva. Med rivningen av Sorgenfrilägret i Malmö skyfflar också Sverige problemet någon annanstans.
Detta hyllas nu tämligen unisont som tragiskt men rätt, i en obehaglig tillvänjning till en repressiv politik som kan vara svår att får syn på innan man tittar tillbaka.
”En skam för Europa”, skrev Dagens Nyheter på ledarplats (18 sep 2010), och kritiserade Frankrikes ”cyniska rivningsbeslut och massavvisningar”. ”Rätt att riva lägret”, anser man i dag (1 nov).
”Europas skuld” var rubriken i Expressen (29 aug 2010). Nu menar man i stället att lägret i Malmö borde rivits för länge sedan (27 okt).
”Den våg av förföljelser mot romer som nu sveper fram över Europa slår mot själva hjärtat i det europeiska samarbetet” skrev Sydsvenskan (7 sep 2010).
Nu heter det att ”Den privata äganderätten ska skyddas” (26 sep).
Den förändringen beror säkert på att det nu är vår egen bakgård saken gäller, men speglar också en förskjutning av debatten, där humanitet och solidaritet väger allt lättare. Vi ser samma tendens i den skarpa linje som nu dras mellan flyktingar och papperslösa, där de senare ska jagas ut ur landet för att ge plats åt de förra. Det är en cynisk logik där utsatta människor ställs mot varandra, utan att den politiska blicken någonsin riktas mot alla dem som berikat sig måttlöst.
Förstå mig rätt: Jag är i sak inte emot att lägret rivs. Förr eller senare måste myndigheterna agera mot människovidriga förhållanden och lagbrott.
Men ett av världens rikaste och bäst organiserade länder borde kunna erbjuda mer än några nätters nödplatser och en bussbiljett till Bukarest. Det är en icke-lösning, framdriven ur politisk handfallenhet.
Man måste orka tänka längre än till nästa budgetavstämning. De fattiga kommer ju inte att försvinna.
Jag tror det är något sådant Expressens Hynek Pallas är ute efter, när han (3 nov) skriver om ”att aktivt försöka integrera dem i svensk välfärd – om än med början i att erbjuda fungerande tak över huvudet – är också vägen till att öppna samtal och visa nya möjligheter i samhället.”
Det kommer med all säkerhet inte att räcka att ösa aldrig så mycket krav och pengar över Rumänien och Bulgarien för att komma tillrätta med århundraden av rasistisk diskriminering och skriande fattigdom. Några miljoner östeuropeiska romer måste antagligen också få bosätta sig permanent i Västeuropa.
De är ju inte bara rumäner och bulgarer. De är också EU-medborgare.
Det är ett annat sätt att säga: unionen, också Sverige, ska vara till för dem.
