”Hassans bok är inte facit”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2014-04-01
Den internaliserade rasismen är den svåraste utmaningen
Bilden av rasism som förbehållen skrikande skinnskallar håller på att luckras upp i Sverige. För första gången är inte enbart fokus på de rasifierade, alltså de som tillskrivs rasmässiga identitetsmarkörer, utan även på vithet och hur en ojämn maktbalans mellan rasifierade och vita påverkar oss alla.
Ett av de många sätt som denna obalans i makt påverkar oss, är att man som rasifierad börjar internalisera rasismen. Man börjar tro på de stereotyper och nidbilder som görs utav rasifierade, och man börjar aktivt förhålla sig till dem; den förtryckta ”invandrarkvinnan”, den aggressiva ”invandrarmannen”, den kuvade ”invandrartjejen” och den kriminella ”invandrarkillen”.
Dessa konstruktioner, bland många andra kopplade till bruna och svarta kroppar, tvingas så pass starkt av majoritetssamhället på all diskussion, diskurs och forskning att många rasifierade personer bedriver en ständig kamp för att inte kunna kopplas till dessa beskrivningar.
Inom sociologisk forskning beskrivs internaliserad rasism som: 1) att man som rasifierad börjar tro på det som sägs om en, 2) att man börjar tro på det som sägs om den grupp man antas tillhöra, och 3) att man accepterar beskrivningarna av den grupp man antas vara medlem i utan ett kritiskt förhållningssätt.
Den internaliserade rasismen skapar individer med rangliga beskrivningar av verkligheten. De letar ständigt efter vittnen för att bekräfta sin världsbild, och de hjälper till att reproducera ensidiga berättelser som cementerar och bekräftar de vitas fördomar, till sin egen fördel.
På Aftonbladet Kultur skriver till exempel Lidija Praizovic att många ”i den rasifierade underklassen är religiöst konservativa, obildade, bidragstagande, fifflande och våldsamma”. Som hjälte i historien använder Praizovic sig av den danska poeten Yahya Hassan, som hon menar visar den sanning som existerar i det för henne självförklarande ”rasifierade underklassen”.
Litteratur som författas av rasifierade brukar oftast uppmärksammas i Väst om den bekräftar fördomar om rasifierade. Det ska helst handla om hedersvåld, religiöst motiverat förtryck (helst en man som förtrycker en kvinna), krig, frigörelse från kultur och religion och annat som passar in i den konstruktion som redan existerar. Rasifierades skrifter blir ofta intressanta, och sanna, när de bekräftar majoritetssamhällets fördomar.
Yahya Hassans upplevelser kan ingen ta ifrån honom – men när Praizovic bisarrt frågar sig i slutet av sin artikel varför fler rasifierade inte dök upp på Hassans uppläsning på Aspuddens bokhandel, slår det henne inte att många rasifierade kanske inte delar Yahya Hassans verklighetsbeskrivning. Kvar blir endast de vita som får sina fördomar bekräftade och som sedan konsumerar Hassans erfarenheter.
Hennes jämförelse med Purpurfärgen av Alice Walker är helt och hållet felaktig. Enda likheten mellan dessa två är vilka som konsumerade de bruna och svarta kropparna då och vilka som gör det nu; en titt på Pulitzerjuryn från 1983 visar likheten med Hassans konsumenter; en vit majoritet som vill bekräfta sin världsbild.
Vad Praizovic gör fel är alltså att hon tar den ensidiga berättelsen, Yahya Hassans, och generaliserar den till hela den ”rasifierade underklass” hon talar om. Yahya Hassans berättelse må vara sann, men långt ifrån representativ för rasifierade. I stället är det en del av den litteratur som bör utgöra komplexiteten, dynamiken och mångfalden i de rasifierades historier.
Den internaliserade rasismens ridå blir tyvärr allt för tydlig i hennes text, och hon missar att det hon eftersöker, det vill säga rasifierade som adresserar rasifierades problem, redan existerar i massor: kvinnojourer, förortsorganisationer, religiösa institutioner, föreläsningsplattformar bland många andra.
Vi måste våga utmana dessa ensidiga berättelser, och därmed möjliggöra för människor att själva definiera sig själva och sina liv. Den internaliserade rasismen må vara det svåraste att dekonstruera, likväl är det ändå värt det.
Amanj Aziz
