Blattar tystar blattar
Lidija Praizovic efter kritiken mot Yahya Hassan: Våra problem sopas under mattan av PK-eliten
I takt med att rasismen brer ut sig i Sverige skapas en tvärtomretorik om ”den goda invandraren”. Ett exempel är Borzoo Tavakolis öppna brev i Dagens Nyheter till sverigedemokraten Kent Ekeroth (21 nov 2013) som fick 90 000 delningar på Facebook.
I brevet bevisar Tavakoli sin och familjens förträfflighet och totala disidentifikation med allt det som den islamofoba debatten förknippar med människor från Mellanöstern: Familjen Tavakoli är icke-troende politiska flyktingar, högutbildade och välintegrerade. De har med andra ord ekonomiskt och prestigemässigt gett det svenska samhället massor. Tavakoli menar att han ”aldrig har nedvärderat kvinnor”.
Den av PK-eliten ihjälkramade figuren ”den goda invandraren” består av ett sekulärt och bildat övermedelklasskikt av invandrare. Eller också av sådana som jag; fjäskande klassresenärer.
Därför blir jag arg när ”de goda invandrarna” vill tysta ”de dåliga invandrarnas” röster. Så osynliggörs många underklassinvandrares berättelser. Systemet döljs i stället för att skildras, i den goda smakens och korrekta politikens namn.
Det pyser av klassförakt nedåt: mot de som står i polisregistret, inte betalar skatt, lever på bidrag och kallar kvinnor för hora - de som inte är samhällsnyttiga och förstör för de präktiga.
Den vita och den icke-vita underklassen hamnar i samma båt. Jag önskar att dessa i sin olikhet kunde förena sig och ställa den ekonomiskt trygga och tolkningsprivilegierade medelklassen mot väggen. Ett exempel är Maria Sveland som i sin bok Hatet: En bok om antifeminism beskriver de hot- och hatmejl hon får: ”Jag har garvat och skämtat om att oförmågan att stava rätt tydligen är ett signum för hatarna.”
Men vilka är det som inte kan stava i dagens Sverige? I Svelands bok ställs PK-elitens fina antirasistiska kamp mot dessa analfabetiska ”mycket störda män”. Varken hos Sveland eller Tavakoli hittar vi någon klassanalys, bara klassförakt.
Den rasifierade underklassen, så som jag känner den, tenderar att bekräfta rasistiska och sexistiska stereotyper. Många i den rasifierade underklassen är religiöst konservativa, obildade, bidragstagande, fifflande och våldsamma.
Vi har en svensk offentlighet med oproportionerligt många medelklassblattar med ett kulturellt-, intellektuellt-, politiskt- och ekonomiskt kapital som underklassblattarna bara kan drömma om. De kan föra sig och är inte lika kladdigt underkastade kulturella normer och religiösa dogmer. Hos den självgoda kultureliten får de representera blattarna utåt.
Det största tabut för en rasifierad person inom den antirasistiska kampen är att lyfta problem som finns inom den egna invandrargruppen. Problem som inte bara skuldbelägger det svenska samhället utan också utkräver den egna gruppens ansvar. Epitet som ”onkeltomare”, ”blattealibi”, ”religionofob” och ”husneger” får då hagla fritt. Uteslutning ur den antirasistiska vänstern är ett faktum.
Det råder en ”smutsig tvätt bär vi inte ut i solen”-mentalitet i den antirasistiska kampen. Även här finns en klasskodning: blattar från borgerliga familjer har lärt sig att upprätthålla fin fasad mot omvärlden, medan vi andra sladdrar fritt om problem i våra familjer.
Detta tabu är dock inget nytt. 1982 gav Alice Walker ut sin Pulitzerprisbelönade roman Purpurfärgen. Den skildrar inte bara den rasistiska vita kulturen, utan även den patriarkala svarta - afroamerikanska underklassfamiljer med våldtäkt, incest och hustrumisshandel. De svarta intellektuella rasade mot Walker.
I dokumentären The beauty in truth (SVT 10 jan) berättar Walker om traumat att kallas ”förrädare” och knappt ha några försvarare inom de egna leden. Walkers uppfattning var att det också finns andra förtryckslager än den vite mannens rasism och att om vi inte pratar om dem så kommer vi inte att överleva. Nuförtiden verkar dock afroamerikanska intellektuella se Walker som en författare som synliggjorde svarta i landet utan att varken stereotypisera eller romantisera, som skildrade dem som fullvärdiga individer.
Det finns alltför ofta en konsensus i den antirasistiska kampen om att vi måste stå enade och enbart slå utåt mot den vita makten. Som att det skulle vara omöjligt att föra flera kamper parallellt: både utåt mot det sexistiska och rasistiska svenska klassamhället och inåt mot de strukturer som finns i våra egna familjer och grupper och delvis har sina egna logiker, eftersom de delvis bygger på andra premisser.
Ett exempel på denna antirasistiska konsensuskultur är Athena Farrokhzads recension av danskpalestinske poeten Yahya Hassans självbetitlade diktsamling (Aftonbladet, 22 jan). Farrokhzad skriver där, att hon inte vill inför den övervägande vita offentligheten skildra patriarkalt våld bland invandrare. Det behöver hon så klart inte heller, men hennes ord sprider sig och sätter agendan för andra om vad som är okej och inte okej att skriva.
När kommer vi till det ideala antirasistiska samhälle som möjliggör att vi blattar berättar om förtryckare som ser ut som oss själva? Ska vi fram till dess gå omkring som stympade halvmänniskor, halvkonstnärer, halvpolitiker? Ska vi i allt väsentligt förhålla oss till vita, på samma sätt som vissa feminister tycker att vi ska förhålla oss till män? Det är ju den yttersta formen av förtryck: att fullständigt låta sitt tal determineras av sin förtryckare.
Yahya Hassan kritiseras av Farrokhzad för sin oansvariga blick på andra rasifierade och för att han inte har de rätta förklaringsmodellerna för det inomfamiljära våldet. Men killen var typ 16 år när han skrev dikterna, han satt inte på universitetet/skrivarskolan/kulturredaktionen/litteraturfestivalen, utan hängde bland kriminella blattar i ”gettot” och på ungdomsanstalter, där en rå jargong råder som är långt ifrån rumsren i finrummen. Den världen skildrar han på dess egna språk och villkor.
Diktsamlingens främsta förtryckare är en sadistisk farsa och farsans gud - dessa två manliga auktoriteter glider för jaget ihop, och revolten mot båda blir kraftfull och rasande. De är muslimskt och arabiskt kodade, eftersom det är dessa människor han växt upp med. Som han själv säger i en intervju för Svenska Dagbladet (9 mars): ”Men jag kan inte ställa mig upp och snacka om judiskt hyckleri. Jag kommer inte från en judisk underklass. Jag kommer där jag kommer ifrån.”
Farrokhzads kritik och uttalanden är problematiska för att de förutsätter att en har distans till det inomfamiljära våldet och sammanhanget som tillåter att en kan välja om en vill uttrycka det eller inte. Dessutom ska en ha tid och kapital att bilda sig till de korrekta teorierna och vänta in rätt tidpunkt. De förutsätter att det alltid är det vita våldet som är störst, närmast och mest brännande mot huden.
När Hassan omgiven av fyra livvakter läste i Aspuddens bokhandel i början av mars var knappt en handfull rasifierade personer närvarande. Folkmassan bestod nästan enbart av vita svenskar, vars perversa frossande i andras barbari - som tar blicken och ansvaret från deras eget - med rätta bör ifrågasättas. Men mitt ärende är ett annat: Varför var det inte fler rasifierade personer på plats för att visa Hassan sin solidaritet? Varför tar vi inte ansvar för att också bedriva självkritik och korrigera våra egna bakgårdar? Vem ska göra det om inte vi?
Låt oss göra offentligheten och det svenska samhället till våra, prata om det vi behöver, utan hänsyn till den vita makten och den fisförnäma medelklassens dekorum.
