Hela EU kan beskrivas som främlingsfientligt
Pahnke och jag är nog eniga om ganska mycket
”Framför oss har vi ett politiskt styre som kommer att montera ned rättsstaten, höja hyrorna, privatisera vården, segregera skolorna, försätta folk i desperation, fattigdom och kriminalitet.” Så skriver Elina Pahnke i en replik på min kommentar om kultursidornas kontraproduktiva anti-SD-aktivism. Det är konstigt. ”Framför oss”? Har hon befunnit sig på en annan planet under det senaste decenniet?
Om det är borgarna eller sossarna, Alliansen eller den ”breda mitten” som är mest skyldiga till välfärdsstatens förfall kan diskuteras. Men med Pahnkes synsätt är det alltså detta som kännetecknar Sverigedemokraterna: hyreshöjningar och privat vård.
Det är svårt att förstå hur hon tänker. Å ena sidan ansluter hon sig till dem som anser att SD måste förstås som ett fascistiskt och rasistiskt parti. Därmed blir den krönikörsaktivism jag vände mig mot viktig, modig, hedervärd. Å andra sidan vill hon hellre tala om ekonomi, klass och ägarförhållanden, eftersom samtliga riksdagspartier har ”använt sig av rasism”. Okej, men varför ska i så fall just SD demoniseras?
Jag anar att Pahnke och jag i själva verket är eniga om ganska mycket, men ett sådant erkännande är omöjligt med hennes tröttsamma debatteknik: hitta på vad meningsmotståndaren tycker och förlöjliga sedan påhittet. Resultatet ser ut som debatt, men är inte särskilt meningsfullt.
Annars finns det ju något i detta som trots allt är viktigt att diskutera. Det är inte länge sedan public service fann det rimligt att rutinmässigt lägga in ett slags uppfostrande disclaimer varje gång SD nämndes: ”det främlingsfientliga partiet SD”. Borde inte det epitetet användas om samtliga partier nu när de har anammat SD:s invandringspolitik? Ja, borde inte hela EU-projektet beskrivas som ”den främlingsfientliga unionen EU”?
Problemet med kultursfärens SD-hat är den tomma självgodheten. ”Det är så lätt att vara antifascist på en molär nivå utan att se vilken fascist man själv är – en fascist som man själv upprätthåller och underhåller, som man omhuldar med personliga och kollektiva molekyler.” Formuleringen är hämtad ur kapitlet om mikropolitik i Gilles Deleuzes och Félix Guattaris Tusen platåer. (Pahnke hävdar att jag skriver samma artikel gång på gång. Ja, kanske det – här finns en mer utförlig variant).
Den utkom 1980, ändå är det en träffande diagnos av vår tids mediala antifascism: ”fascisterna” är alltid dom andra. Som självgratulerande trop är det effektivt. Som analytiskt begrepp för att förstå samhällsutvecklingen är det värdelöst. Eller värre än så.
Det illustreras bra av Dagens Nyheters svar på min och Lisa Irenius (SvD) kommentarer. I artikeln skriver Jonas Thente att det ”att ta ställning för demokratin har blivit liktydigt med att ta politisk ställning över huvud taget”. Okej, men nu var ju inte alla ställningstaganden godkända trots allt. Närmare bestämt verkar 20 procent av väljarna ha straffat ut sig ur DN:s demokratibegrepp, bara genom att utöva sin rösträtt.
Förutom foton av mig och Irenius illustrerades Thentes artikel av ett nummer av det nazistiska partiorganet Völkischer Beobachter från 1935. (Efter en stund togs den senare bilden bort – jag antar att de blev medvetna om sitt dåliga omdöme.) Det är alltså där man, ur DN:s perspektiv, hör hemma om man överhuvudtaget kritiserar deras kampanjjournalistik. Det är fullständigt häpnadsväckande.
