Tänk att SD blev stort trots alla fina texter
Det borde vara läge för självrannsakan på kultursidorna
Så har SD blivit Sveriges näst största parti, och högern ser ut att vinna regeringsmakten. Hur kunde det gå så? Kultursidorna har ju nästan unisont, under hela valrörelsen, ja egentligen under ett decennium, talat om för läsarna vilket förfärligt parti SD är. Lyssnar dom inte? Det är en gåta. Eller också inte.
Gåtan är kanske snarare hur alla dessa kommentatorer, krönikörer och redaktörer ser på sin egen uppgift. Är den att förstå och tolka sin tid? Eller kanske bara att underhålla, leverera lite spirituell förströelse? Eller har detta att vara kulturjournalist numera blivit samma sak som att vara influencer eller aktivist, det vill säga att tala om för läsarna vad de ska tycka?
Alla svaren är giltiga. Vad gäller de krönikörer som har larmat om SD så är saken i alla fall tydlig: de och deras redaktörer har uppenbarligen sett det som sin uppgift – en historiskt helt avgörande uppgift! – att berätta att SD är ett rasistiskt parti. Ett fascistiskt parti. Ett parti med nazistiska rötter. Ett brunt parti. Ett antidemokratiskt parti. Ett anti-intellektuellt parti. Och så vidare.
Borde det inte, med tanke på den utbredda aktivistiska tendensen, vara läge för samma typ av rannsakning på kultursidorna?
Ja, så kan man tycka. Men visste inte tidningsläsarna redan det? Ja, är inte det grunden till att man faktiskt läser den sortens texter: att man redan håller med och vill få sin godhet bekräftad? Medan de som har en annan uppfattning om SD med all säkerhet läser något annat.
Man kan naturligtvis tänka sig att det faktiskt fanns en och annan läsare som stod och tvekade. Som funderade på om SD kanske var ett alternativ, men inte hade bestämt sig. Blev de övertygade av alarmen om att demokratin kommer att gå under om de röstade på SD? Eller är det tvärtom som Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius konstaterade: ”den typ av kampanjande som DN Kultur ägnar sig åt kan bli kontraproduktivt”?
Problemet är kanske att sakens allvar gör att tonen blir så dömande och tvärsäker – gråskalor och tvekan finns det ingen plats för när nazismen återigen står för dörren. Det är något konstigt med det där: trots att det politiska avståndet mellan oss kulturskribenter och SD på så vis görs oändligt stort, är det som att det på ett omedvetet plan är minimalt. Varför skulle man annars alls behöva skriva alla dessa texter, markera att man själv står på rätt sida?
Nu när vi har ett slutgiltig valresultat är det tid för eftervalsanalys och rannsakning inom de förlorande partierna. Borde det inte, med tanke på den utbredda aktivistiska tendensen, vara läge för samma typ av rannsakning på kultursidorna? I och med att de så tydligt drivit en agenda har ju faktiskt även de förlorat. Kunde de ha agerat annorlunda? Varit ”tydligare”, som förlorande politiker brukar säga? Tagit i ännu lite hårdare i kampen för demokratin – var den inte värd lite mer engagemang? Eller kunde de möjligen ha förstått sin roll annorlunda?
Hur vore det till exempel att i framtiden låta aktivisterna vara aktivister och i stället ta journalistrollen på allvar? Förslagsvis genom att, som Kajsa Ekis Ekman skrev här på sidan, tala om ekonomi och klass i stället för att bara manifestera sin egen godhet. Eller genom att ägna lite spaltutrymme åt att försöka förstå varför en femtedel av befolkningen röstade på SD. Annars är det lite svårt att se varför den yrkesgrupp jag tillhör alls behövs. Facebook finns ju ändå.
