Hata skitsamhället som berövar oss vår tid
I sommarvärmen frodas systemkritiska tankar som bakterier
Industrisemestern går mot sitt slut och det råder en arbetets rötmånad. En vän suckade nyligen: ”Jag lade mig på sofflocket och blinkade till, sen var semestern slut. Jag har knappt hunnit komma ner i varv”.
Efter inflationens återkomst, energikrisen och coronapandemin med sina invasiva teams-möten tycks det råda en kollektiv utmattning i landet. Jag känner själv av den. Anledningen till att du läser den här texten är att jag är skuldsatt upp över taknocken och betalar skyhöga räntor. Min längtan efter ledighet har aldrig varit större.
Här kommer därför en liten påminnelse om att den där längtan är den mest systemkritiska känslan vi kan ha. Att vi skulle behöva mera tid för att återhämta oss är ett slags politisk motsvarighet till grundaffekterna och att ta kontroll över tiden är centralt för alla revolutionära rörelser. Det mest ambitiösa – och fräcka – försöket gjordes redan under franska revolutionen 1789. I den republikanska kalender som man införde, utgick man inte längre från Kristi födelse, utan revolutionen. Alla månader döptes om, ett nytt mått infördes med metersystemet och en tiodagarsvecka lagstadgades. Till och med dygnstiden mixtrade man med.
I grunden handlade allt detta om att pöbeln kände sig utmattad av att slita under feodala förhållanden. Det man inte får glömma här är att franska revolutionen inleddes 14 juli, med stormningen av Bastiljen. I sommarvärmen frodades de systemkritiska tankarna som bakterier.
Även Karl Marx var fullkomligt besatt av ledighet och jobb. Vad många tycks ha glömt bort idag är att han i grunden var en tidsfilosof. Hela hans stora mervärdesteori – utvecklad i ”Kapitalet” – handlar om att klasskampen är en strid om arbetsdagens längd, räknat i minuter och timmar. För några år sedan kom litteraturvetaren Martin Hägglund med den lysande boken ”Vårt enda liv”, där han visade hur Marx drömde om något han kallar ”fri tid”. Det vill säga ett icke-exploaterande arbete, som löser upp gränsen mellan ledighet och jobb. Marx var visserligen inte något fan av lättja, men man anar ändå ett hängmatte-tänkande i hans skrifter. Synligt inte minst i uttalandet om att under kommunismen så kommer vi att kunna fiska på dagen, jaga på eftermiddagen och kritisera på kvällen – utan att för den skull reduceras till fiskare, jägare och kritiker.
Och så där håller det på. Testa att göra en bildsökning på demonstrationer de senaste 150 åren och du ska upptäcka att en kopiös mängd banderoller handlar om kortare arbetsdagar och längre semester. Sveriges skarpaste politiska tänkare genom tiderna – Ernst Wigforss – betraktade två veckors lagstadgad semester 1938 som en av sina viktigaste reformer. När Henrik Arnstad gav ut en biografi över Wigforss i år lyfte han fram honom just som en fritidsentusiast. Det är inte heller en slump att två av vår tids mest vitala rörelser – för nedväxt och basinkomst – har förkortade arbetsdagar och längre ledighet som paradnummer.
Det jag försöker säga är att anledningen till att du känner panik över hösten inte handlar om att du slarvat med rabatterna, eller att du legat för lite (eller för mycket) på sofflocket. Sommaren begär ingenting av dig, som Göran Greider skrev i en dikt. Hänge dig därför åt känslan av att du har för lite tid, odla din avsky mot att du måste tillbaka till grottekvarnen. För känslorna har sin rot i att vi lever i ett skitsamhälle – som berövar oss vår tid. Och låt dessa känslor växa med en dikt av Nils Ferlin. En strof som – mer och mer tycks det mig – skrivits direkt för vår tid av värdelösa drömmar, överarbete och dyra matkassar:
Hunger är stort – och hat,
men vi hatar så smått, kamrat!
Vi tänker på ostron och kalvfilé
och detta att översta våningen se
skedar och silverfat –
Vi hatar så smått, kamrat!
