Varför lyssnar vi aldrig på visselblåsarna?
Atombomben och massövervakningen – Oppenheimer och Snowden visar att vi aldrig lär oss
När eftertexterna till filmen Oppenheimer börjar rulla, dyker namnet ”Nick Ellsberg” upp. Jag googlar, och har man sett: Nick Ellsberg har inte bara klippt filmen. Han är dessutom barnbarn till världens mest kända visselblåsare – militäranalytikern Daniel Ellsberg.
Daniel Ellsbergs högt säkerhetsklassade jobb var att hantera Robert Oppenheimers arv och gåva till mänskligheten: Missiler som lätt kunde avfyras av misstag, ständiga kommunikationsmissar och övertolkningar av det ryska hotet. Presidenterna Eisenhower och Kennedy lyssnade inte. Men Ellsberg ansåg att riskerna var akuta; världen behövde veta.
Med hjälp av sin son Robert, Nick Ellsbergs far, kopierade han upp sina hemliga rapporter i syfte att ge dem till pressen. Men krigsveteraner inspirerade Daniel Ellsberg att först avslöja dokument om Vietnamkriget, en läcka som under 70-talet kom att kallas The Pentagon Papers. Hans mappar med kärnvapenrapporterna försvann; enligt Ellsberg spolades de iväg i en översvämning några år senare.
Terrorbalansen i det kalla kriget blev ändå allmängods. Filmer och popmusik skildrade såväl Oppenheimer som kärnvapenhotet. Ellsbergs rapporter blev till och med opera; 2005 satte San Francisco-operan upp ”Doctor Atomic” med Grammybelönade Gerald Finley som Robert Oppenheimer. Daniel Ellsberg omvandlade 2017 sin tid som atomkrigsplanerare till boken ”The Doomsday Machine”; sonen Robert agerade redaktör.
Chris Nolans film på samma tema kunde ha känts lite överflödig, men under produktionen satte Vladimir Putin verklighetens nya ram. Vi påminns återigen om att vi lever i den extrema modernitet som sociologen Anthony Giddens flaggade för redan 1990. Filmen Oppenheimer är ett varnande exempel för den enorma dragningskraften från Giddens fyra dimensioner av modernitet: kapitalism, industrialism, övervakning och militär makt. Låt oss påminna oss om ett annat.
Daniel Ellsberg dog 16 juni i år, på dagen tio år sedan Edward Snowden berättade allt för journalisterna som smugit in på Hotel Mira i Hongkong. Dokumenten Snowden läckte innehöll täcknamn som ”Prism” och ”Tempora” – massavlyssningsprojekt som drevs av västvärldens säkerhetstjänster. Snowden kunde bevisa hur Facebook, Apple och Google gav staten full insyn i människors digitala liv i utbyte mot skattelättnader och mjukare konkurrenslagstiftning. Omfattningen av mängden personer, kanaler och data är svår att greppa.
Sedan Snowden visade upp det globala övervakningssamhället 2013 har nyhetsbevakningen varit stor, dokumentärer och spelfilmer har producerats baserat på hans avslöjanden. Ändå är övervakningen av våra liv större än någonsin. De tio senaste åren visar – ännu en gång – på vår oförmåga att omsätta visselblåsarnas avslöjanden till politiskt ansvarsutkrävande.
Sedan Snowdens avslöjanden har de två separata kraftfälten, digitalisering och demokrati, blivit ett. Våra institutioner har ägnat de tio senaste åren sovandes vid ratten när tre-fyra företag använt sitt marknadsmonopol för de facto bli fundament i våra demokratier. Analoga arenor och finansiering för granskande journalistik har försvunnit samtidigt som unga tror mer på Instagram-influencers än tidningsjournalister.
Inget ska vara osynligt för dem, men allt ska vara hemligt för oss
TikTok och Huawei har gjort internet till en geopolitisk spelpjäs, och vår krypterade kommunikation är inte längre säker. Vägen via övervakningsinnovatörer som franska Qosmos, svenska Enea och sedan det osynliga Pegasus-spionprogrammet har dragits fram mot en ny doktrin: Inget ska vara osynligt för dem, men allt ska vara hemligt för oss. Innovationer inom maskininlärning, ansiktsigenkänning och processorteknik har tagit övervakningsteknologin från dynamit till vätebomb på ett decennium. Populism men också gammal hederlig teknisk determinism har satt övervakningsvapnet i den svenska statens händer. Eller, som Niels Bohr, Oppenheimers mentor, sa om atombomben: ”Det är inget vapen. Det är en ny värld.”
Två kurdiska dissidenter i exil i Sverige har laddat ner appen ”Bylock”, i Turkiet förknippad med den i landet förbjudna Gülen-rörelsen. I Turkiet räcker nedladdningen för att dömas till långa fängelsestraff, så de ville ha dessa personer utlämnade. Som tur var satte Högsta domstolen stopp för detta; i domen skriver man att ”använda en mobilapplikation inte kan anses straffbart enligt Sveriges nya terrorlagstiftning”. Ett välkommet klargörande, men att det ens behövs är oroande.
Ulf Kristersson har sedan Vilnius-mötet med president Erdogan en ”bilateral säkerhetsöverenskommelse”. Säkerhetstjänsternas informationsutbyte nämns uttryckligen, budskapet går inte att misstolka: ”Vi vet vad du gör på din telefon. Vi ser. Och vi kommer att dela med oss.” Staten kommer från och med oktober kunna hålla koll på vilka appar vi laddar ner, utan brottsmisstanke. Svensk lag förbjuder samröre med terrorklassad organisation, men: anser lagstiftaren att nedladdningen av en app är ”samröre”?
Stater, som exempelvis den svenska, vill kunna arbeta mer ostört. Den svenska grundlagen ändras; journalister förbjuds att rapportera om sådant som ”kan skada Sveriges förhållande till annan stat”. Till exempel Turkiet. Jag skulle med andra ord kunna hamna i finkan om jag vidareförmedlade en visselblåsares tips. Om, exempelvis, hur den svenska säkerhetstjänstens IT-konsulter hackar dissidenternas mobiltelefoner utan brottsmisstanke, och att data delas med Erdogans säkerhetstjänst. Men så kan väl inte vara fallet – vi är väl inte Erdogans nyttiga idioter?
I Londons östra förorter sitter Julian Assange i Belmarshfängelsets djupaste håla. I juni försvann ett av hans sista halmstrån när en brittisk domare avslog hans senaste överklagande. Julian Assange ska straffas: han utmanade NATOs säkerhetstjänster och det militär-industriella komplexet när han publicerade bevis på krigsbrott han fick av militäranalytikern Chelsea Manning. Hon kopierade och läckte dokument som, precis som Daniel Ellsbergs Vietnam-avslöjanden, visade den amerikanska statens likgiltighet inför människoliv och mänskliga rättigheter. Denise Lind, domare i militärdomstolen, dömde för precis tio år sedan Chelsea Manning till 35 års fängelse. Linds ord då skulle kunna vara den svenska regeringens idag: ”Att skydda information kopplat till nationell säkerhet väger tyngre än eventuella rättsövergrepp.”
Någon dag efter att hans far dog, 92 år gammal, berättade Robert Ellsberg i tidskriften Plough om den viktigaste lärdomen hans far gav honom. En lektion om att gå hur långt som helst i solidaritet med de som inte bor i samma land, inte tillhör samma grupp eller ens samma art som en själv. Som Thoreau skrev, och Daniel Ellsberg sa: För att verkligen förändra världen måste man ”lägga hela sin röst; inte bara en papperslapp, utan hela sitt liv.”
