Kulturen ska varken vakta gränsen eller ena
Att koppla en svensk kulturkanon till medborgarskap är en idiotisk idé
Parisa Liljestrand (M) har, som alla nya kulturministrar, fått en pissig start. Det är tradition att de ska göra bort sig och den har hon hedrat.
Att hon inte är litteraturvetare men ändå råkade hävda just det spelar inte så stor roll. Möjligen var det lite pikant. Någon jättegrej är det inte heller att hon i SVT visade sig sakna kunskap om att den dubbelt guldpalmsbelönade Ruben Östlund gör film. I stället sa hon att Östlund, precis som Selma Lagerlöf och Stieg Larsson, är en ”fantastisk författare”. I SVT fick vi också veta att kulturministern älskar Kent (det var tråkigt att höra) och att hennes favoritfilm är De misstänkta (den ÄR spännande!). Möjligen hade man hoppats på något annat. Men inget av det där är egentligen så viktigt.
Värre är när Liljestrand lägger ut texten om en svensk kulturkanon och att en sådan ska vara ”en enande kraft”, vilket krockar med Tidöavtalets skrivningar om att kulturpolitiken ska värna kulturlivets ”egenvärde gentemot nyttoändamål”.
Redan idén om att kulturen ska vara ”enande” är dum (är Lars Vilks enande? Är Lars Norén enande?)
Och riktigt illa blir det när kulturministern inte kan svara nej på frågan om den kulturkanon som ska upprättas kan komma att användas som ett ”test” för att få svenskt medborgarskap.
På ett sätt är hennes uttalanden inte överraskande, i Tidöavtalet står att regeringen ska lägga fram förslag som ställer högre krav på ”kunskaper om Sveriges samhälle och kultur för att komma i fråga för svenskt medborgarskap”. Inom den formuleringen ryms även en kulturkanon, om det är vad regeringen och Sverigedemokraterna vill.
Liljestrands fladdriga uttalanden och till synes begränsade intresse för svensk kultur blir intressanta mer än som små pinsamheter när de ställs i relation till fantasierna om en uppfostrande, enande, kulturkanon som kan exkludera somliga från ett svenskt medborgarskap. Redan idén om att kulturen ska vara ”enande” är dum (är Lars Vilks enande? Är Lars Norén enande?). När detta enande dessutom ska användas som instrument för att stänga ute är det idioti.
Och den svenskhet det handlar om är alldeles uppenbart en fiktiv sådan. Kulturkanon ska tas fram av en ”expertgrupp”. Statsråd eller andra makthavare kommer inte behöva bekymra sig om att själva ha tagit del av den eller sitta inne på insikter om den. De är redan inkluderade, alla på en plats där de står fria från de kunskapskrav en kulturkanon kopplad till medborgarskap innebär. De kan glatt ägna sig åt den kultur de själva gillar, vare sig det är Mashi Mandelmann, Oscar Zia eller Kerstin Ekman.
Medan de oönskade, de som vill bli svenskar men kanske inte får, ska uppvisa en alldeles särskild svenskhet.
De ska bli en lydigt flaggviftande och tacksam minoritet som oupphörligen reciterar Heidenstam och Moberg medan vi andra får ägna oss åt Ruben Östlunds alla böcker i lugn och ro.
