Varför putsar Dramaten på Schulmans varumärke?
Med ”Tröstrapporter” har teatern låtit personlig profil gå före konstnärlig kvalitet
Vad är det som händer? Har vi varit på samma föreställning? När jag ser de första recensionerna av Alex Schulmans Tröstrapporter förstår jag ingenting. Sedan dess har jag läst några välformulerade rader av Lars Ring i DN och Oscar Anesten kommer med relevant kritik i Kulturnyheterna, men det finns mer att tala om.
Jag vill börja med att säga att det här inte är en text om Alex Schulman. Det är en text som undrar vad Dramaten håller på med. Varför ges nån som varken är dramatiker, regissör eller scenograf arbete som dramatiker, regissör och scenograf? På samma gång, på stora scenen.
För ett par år sen skällde en medarbetare på Dramaten ut mig när jag lyfte hur kvinnliga regissörer har svårare att etablera sig på de stora scenerna. Hen sa att det inte har med kön att göra utan med kunskap om teaterns maskineri – man kan inte ge stora scenen till oerfarna! Men jo, tydligen.
Schulman har både skrivit och regisserat monologen som framförs av Gustaf Skarsgård. Sen repertoarbeslutet blev känt har jag undrat vad som ligger bakom. Ska man locka ny publik genom spridning i kändisars kanaler? Premiären är inte slutsåld men visst trängs mediemän och kändisar med en del fans. Jag är ett av dem. Lyssnar slaviskt på podden, har läst åtminstone några av romanerna. Det gör att jag får höra en del anekdoter för andra, till och med tredje gången.
Jag undrar om ett enda val har gjorts med konstformen i åtanke
Gustaf Skarsgård är en jätteduktig skådespelare, men han förmår inte ensam skapa dramatiskt liv i ett litterärt verk. Regissören hade behövt slå sönder texten och det är inte Schulman kapabel till. Han kan skriva riktigt bra litteratur, absolut. Men medan riktigt bra litteratur är tät, är scenkonst beroende av rum. Av öppningar, sprickor, handlingsutrymme.
En femtonåring sa i utvärderingen av ett projekt vi jobbat på tillsammans att hon tidigare uppfattat sin egen närvaro som meningslös för konsten, som skulle fortsätta på exakt samma sätt oavsett om hon var i rummet eller inte. Exakt så känner jag mig när jag tittar på Tröstrapporter. Vi upplever en ljudbok live och vår närvaro är meningslös. Våra kroppar, vår uppmärksamhet, vår tid – onödig. Ett rasistiskt skämt får förvisso personen bredvid mig att skratta i, jag överdriver inte, över en minut. Men strax därpå åker mobilen upp, dags att scrolla. Det stör mig inte, jag tittar ändå upp i taket.
Beslutet att spela en uppsättning på Dramatens stora scen borde handla om nödvändigheten av att vara just där. Tyvärr framstår inte bara scenen utan teatern som sådan som helt oviktig i den här produktionen. Jag undrar om ett enda val har gjorts med konstformen i åtanke eller om vi bara ska säga som det är: Berättelsen om ”Tröstrapporter av Alex Schulman på Dramatens stora scen” är viktigare för Alex Schulmans varumärke än föreställningen i sig. Dramaten har låtit personlig profil gå före konstnärlig kvalitet.
En vän frågar mig om det inte är väldigt mycket kejsarens nya kläder över det här? Jo. Men det är inte Alex Schulman som är kejsaren, det är Dramaten.
Alexandra Loonin är dramatiker och dramaturg.
