Risken är stor att nya avgrunder öppnar sig
Både israeler och palestinier står inför mardrömsscenarion
”Måtte jag vakna en dag och finna att Gaza har sjunkit ned i havet.” Kommentaren fälldes av Israels förre premiärminister Yitzhak Rabin 1992, året innan han skrev på Osloavtalet med PLO-ledaren Yassir Arafat. Avtalet var tänkt att bana väg för en tvåstatslösning. Trots det har konflikten bara blivit bittrare och mer hatisk.
Som general hade Rabin upplevt hur en nationalistisk palestinsk rörelse växt fram i Gaza från slutet på 1950-talet och senare som försvarsminister sett hur den första intifadan bröt ut där 1987. I Gaza föddes på tidigt 1980-tal även islamiströrelsen Hamas, en akronym för Islamiska motståndsrörelsen, ett namn de tog 1988. I början av 1980-talet lät Israel denna palestinska gren av Muslimska brödraskapet etablera sig i tron att de var konservativa muslimer som skulle hålla palestinska kommunister och det sekulära PLO på mattan. Det mesta av kapitalet till islamisterna kom sannolikt från Saudiarabien på den tiden. Men en israelisk militärguvernör för Gaza, Yitzhak Segev, förklarade 1981 för New York Times att den israeliska regeringen gett honom en budget som han gav till Muslimska brödraskapet i Gaza. En draksådd.
2006 vann Hamas överraskande det palestinska parlamentsvalet, vilket följde på Israels icke framförhandlade tillbakadragande från Gaza. Utifrån Hamas retorik var det deras våldsaktioner, motstånd som de säger, som tvingade fram reträtten. Det är ett sätt att förminska Fatah och PLO-ledningen som sedan Osloavtalet förhandlade med Israel, utan att få ut mycket av det, medan bosättningarna växt på Västbanken.
Nu har Hamas återigen använt sitt våldskapital för att förödmjuka inte bara Israels militär och regering utan även Mahmoud Abbas palestinska myndighet, samt för att förhindra en normalisering mellan Israel och Saudiarabien.
Runt Gaza byggde Israel stängsel, torn och betongmurar. I luften övervakningsmekanismer och luftvärnssystemet Iron Dome. I underjorden betonghinder för att förhindra palestinier att gräva nya tunnlar till Israel.
Den chock som Israel genomgår kan bara jämföras med när egyptisk militär gick över Suezkanalen i Oktoberkriget 1973, Yom Kippur
Det ingav israeliska civila längs gränsen en känsla av skydd – vilket visade sig vara en illusion när terrorister från Hamas och Islamiska jihad tidigt på morgonen den 7 oktober forcerade stängslet på flera ställen i en samordnad aktion, medan den israeliska militären visade sig vara frånvarande.
Det som följde blev fasansfulla massakrer på civila och hårresande, filmade kidnappningar av barn, gamla, män och kvinnor.
Barriären runt Gaza blev som Israels Maginotlinje, jämförbar med Frankrikes försvarspolitiska fiasko mot Tyskland 1940, konstaterade den israeliske journalisten Amir Tibon. Med sin fru och döttrar genomlevde han timmar av skräck på kibbutzen Nahal Oz. Från sitt gömställe i ett mörklagt bombskydd hörde de terroristerna och deras skottsalvor utanför innan de räddades av Tibons 62-årige far, en pensionerad general. Han kom resande från Tel Aviv, medan den israeliska staten svek oss, skrev Tibon i Haaretz.
I Gaza lever invånarna med en annan gastkramande chock när civila inte har någonstans att ta vägen sedan Israel har inlett sitt fullskaliga bombardemang och skärpt blockaden. Gazabor som varit med om många krig beskriver dem som de värsta bombningar de någonsin upplevt. De berättar om skräckslagna barn och svårigheten att gräva fram anhöriga ur rasmassor eller få vård i tid. Hamasledarna har givetvis skyddsrum. Under jorden hålls med all säkerhet deras gisslan, som antagligen är fler än Hamas väntat sig. Men vanliga civila Gazabor har inga skyddsrum. Många har i sin vanmakt sökt sig till FN-skolor. Båda sidor har deras koordinater. Men FN:s generalsekreterare Antonio Guterres konstaterade bedrövad på måndagen att två FN-skolor träffats redan under de första bombardemangen.
Den chock som Israel genomgår kan bara jämföras med när egyptisk militär gick över Suezkanalen i Oktoberkriget 1973, Yom Kippur. Mossads förre chef Danny Yatom levererade under tisdagen svidande kritik mot premiärminister Netanyahu. Yatom krävde att Israel inrättar en nationell samlingsregering, med generaler i toppen för ett krigskabinett. ”Netanyahu är inte kapabel att föra krig vare sig mot Hamas eller Hizbollah”, sade han.
Överraskningsmanövern på lördagen utgick från terroriströrelser vars mål är att förgöra Israel, medan Israels mål är att tillintetgöra Hamas samtidigt som Netanyahu har lierat sig med den bosättarhöger som vill kolonisera hela Västbanken. Israels ledare vill inte ta i Hamas med tång, men har ändå efter tidigare krig tvingats förhandla med dem, via medlare. Att få ut en kidnappad israelisk soldat, Gilad Shalit, tog över fem år och skedde till priset av att över 1 000 palestinska fångar i israeliska fängelser frigavs. För att få ut dagens gisslan med livet i behåll kommer det att krävas nya, svåra förhandlingar via medlare. Israel mobiliserar också för att kunna sätta in marktrupp. Men att bekämpa Hamas i det tättbebyggda Gaza och samtidigt försöka frita gisslan kan ske till priset av nya blodbad.
Både israeler och palestinier står inför mardrömsscenarion. Gaza kommer inte att sjunka ned i havet och Hamas kan inte bombas bort. Tvärtom har extremismen och hatet på båda sidor ökat för varje krig, vilket också märks på den ockuperade Västbanken, där bosättare med messianska visioner skyddas av israelisk militär, vilket i sin tur bidragit till en radikalisering av den palestinska opinionen.
Sett till hur många chanser till fred som har torpederats genom åren är det lätt att betrakta Israel-Palestina-konflikten som världens mest misskötta konflikthantering sedan FN:s förste medlare, Folke Bernadotte, mördades i Jerusalem den 17 september 1948. Men för att uppnå en hållbar fred hade det krävts att mäktiga stater med USA i spetsen hade tvingat fram en fred med hjälp av ekonomiska och politiska medel och på basis av FN:s resolutioner.
Symboliken med Gaza och havet har många använt sig av. PLO:s forne ledare Yassir Arafat talade om havet när han skulle beskriva sin kamp för en palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad: ”Den som inte gillar denna tanke kan gå och dricka ur havet i Gaza”.
Den israeliska journalisten Amira Hass på Haaretz bodde i Gaza under fyra år på 1990-talet. Hon har skrivit en lysande bok, ”Drinking the Sea at Gaza: Days and Nights in a Land under Siege”. I Gazas trånga gränder kände hon sig hemma. Hon har förklarat det med sitt arv, som barn till judiska motståndskämpar mot nazismen, som blev överlevare undan Förintelsen och flydde till Israel. I Gaza träffade jag Amira Hass för drygt tio år sedan, sedan hon tagit sig in via båt under en lucka i blockaden. Hon hade sin egen tolkning av vad det innebär att ”dricka ur havet i Gaza”. Det är som att dricka ur Nilens vatten, menade hon. Den som har gjort det längtar alltid tillbaka. Det gäller för många av oss som minns bättre dagar i Gaza.
Att inte denna frändskap mellan enskilda judar och palestinska araber har utvecklats beror på dåligt ledarskap på båda sidor
När jag kom dit första gången i början av 1980-talet var det långt mer sekulärt. På restaurangerna vid havet kunde man beställa vin till fisken och skaldjuren. Klädkoden för kvinnor var inte lika sträng som nu. Moralpoliser fanns inte. De sekulära palestinska grupperna inom PLO dominerade. Men i början av 1980-talet när nya stora moskéer växte fram påbörjades scenförändringen.
Det fanns också fler folkliga förbindelser. I den israeliska staden Sderot, ett stenkast från Gaza, träffade jag strax efter ett av krigen en arabisktalande marockansk judinna. Trots raketregn från Hamas mindes hon tider när hennes familj åkte till Gaza för att handla, bada och hälsa på en palestinsk familj som de blev nära vänner till. ”I min familj tänker vi mycket på dem. Vi saknar dem verkligen mycket”, sade hon om forna vänner i Gaza som hon inte längre kunde kontakta.
Även under en begravning av ett israeliskt terroroffer på den närliggande kibbutzen Kfar Aza, medan det damp ned granater från Hamas berättade en israelisk begravningsgäst om sina kontakter med palestinier i Gaza. Berättelser om svunnen vänskap, affärsrelationer eller hyggliga kontakter mellan en israelisk arbetsgivare och palestinska arbetare kan man också stöta på bland de äldre i Gaza.
Att inte denna frändskap mellan enskilda judar och palestinska araber har utvecklats beror på dåligt ledarskap på båda sidor, otillräcklig diplomati från omvärlden, vilket har underlättat Israels ockupationspolitik, de extrema bosättningarnas framväxt på Västbanken och tillväxten av islamister på palestinsk sida.
Vad bör göras? Många palestinier vill att Mahmoud Abbas palestinska myndighet upplöses, för att låta Israel som ockupationsmakt ta ansvar för civilbefolkningens väl och ve enligt 4:e Genèvekonventionen. Det kommer inte att ske. Det vill varken Abbas eller Israel.
I stället kommer Gaza inom överskådlig tid att förbli en tryckkokare som exploderar gång efter annan, medan palestinier på Västbanken fruktar att en nationalreligiös bosättarrörelse i skydd av israelisk militär kommer att försöka tvinga fram en ny massflykt av palestinier till Jordanien.
Under ett sådant tryck kommer det jordanska kungahuset ha svårt att överleva. Samtidigt finns risk för att en ny front i kriget öppnas mellan Hizbollah i Libanon och Israel.
Oavsett vilka vändningar detta krig tar finns det risk för att nya avgrunder öppnar sig.
