Jag vet hur det känns att inte vara så viktig

Ensamheten har en materiell grund – vi har byggt bort relationer utanför kärnfamiljen

”Ett seriöst kontaktförsök kan viftas bort med ett mejl (”Allt gott!”), telefonnummer till någon ansvarig blir man förvånad om man hittar, ett fysiskt möte kan man glömma”, skriver Sofia Lilly Jönsson.

I DN skriver Hanna Hellquist att hon var ensam på påsken efter att ha blivit avvisad av en vän.

Själv upplever jag tidens fixering vid ensamhet just på högtider mest som tröttsam. I likhet med farbrorn i min julnovell här på sidan förra året anar jag något lurt i den där tropen om de ensamma.

”Folk hade såna bekymmer för honom. Det var så lustigt. Det var visst bara på julen som de var oroade. När hans hund hade dött mitt i sommaren för några år sen var det ingen som tänkte på att han plötsligt blev ensam. Det var som att deras oro inför julen inte alls handlade om honom.”

Men jag känner igen det där att bli bortvald i sista sekunden. Att man inte är så viktig. Jag känner igen det som Hanna Hellquist skriver om att man har vågat fråga. Efter tillräckligt många nej, inställda träffar och vita lögner gör man inte det längre. Jag vet inte om hon har kommit dit än

 

En gång när jag flyttade långt bort skickade jag femtio vykort i stället för att skriva ett meddelande om adressändring på Facebook, där ändå nästan alla var. Det blev ganska dyrt för något som kunde ha varit gratis, om man räknar dator och uppkoppling som gratis.

Folk blev glada för vykorten. Det vet jag, för de skrev det på Facebook. En kompis sa att han skulle skicka en hälsning från London. Det kom ett sms från en parkbänk i Hyde Park.

Det är jättesvårt att beskriva det här. Man framstår som en krånglig och krävande människa. Man kan inte göra saker för andra som ingen har efterfrågat och sedan kräva att de ska göra samma sak tillbaka. Jag vet inte om jag ens förväntade mig det.

Men jag tycker att den där händelsen med flyttkorten är så talande för hur svårt det är att behålla det fysiska i relationer när hela samtidslogiken vill separera oss.

Ensamheten är någonting materiellt.

Rikta i stället blicken på ensamhetens materialitet. Studera hur den byggs upp.

Glöm det där om existentiella och psykologiska tillstånd hos den ensamma, där är vi rätt lika. Alla människor kan känna sig ensamma oberoende av vilka omständigheter de för tillfället befinner sig i – aldrig känner man sig väl så ensam som bland människor som inte förstår en? Det är inte så viktigt att rota i ensamhetskänslorna. De uppträder hos alla lite hela tiden, här och var.

Rikta i stället blicken på ensamhetens materialitet. Studera hur den byggs upp.

Det är ingen slump att vi talar om ensamhet just nu. Vi har vaknat upp i en värld där vi har byggt bort relationer utanför kärnfamiljen på samma sätt som vi har byggt bort fysiskt motstånd för kroppen med rulltrappor och hissar. Det är bekvämt, men livsfarligt.

Skärmen är clean. Så är yrkeslivet idag. Ett seriöst kontaktförsök kan viftas bort med ett mejl (”Allt gott!”), telefonnummer till någon ansvarig blir man förvånad om man hittar, ett fysiskt möte kan man glömma.

I Israel säger en officer om AI-databasen som väljer ut vilka palestinier som ska dödas: ”The machine did it coldly”.

 

Att känna en människa är messy. Man måste resa sig från sin parkbänk och leta upp en kiosk som säljer frimärken och vykort. Det kostar någonting. Det är inte gratis.

Några timmar före påskfirandet får Hanna Hellquist ett sms: Tyvärr, huset är fullt.

Café Bambino: 3 body problem, positiv klimatnihilism och sci-fi

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.