Den lilla farbrorns ensamma jul

Julaftonsnovell av Sofia Lilly Jönsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Utanför entrén till den stora leksaksaffären stod grannen med alla sina ungar.

Hon såg jagad ut. Barnen kivades. Kvinnan pladdrade på om allt de gjort de senaste timmarna och om allt som fanns kvar att göra, innan hon la huvudet lite på sned och gjorde rösten mjuk.

– Och du då, du firar ensam?

Detta var ju så oerhört sorgligt. Inte nog med att julen var stressig och dyr och att man inte hade en stund för sig själv. Nu skulle man behöva oroa sig för sin ensamma granne också. Det viktigaste på julen var ju ändå gemenskapen.

Den lilla farbrorn kände genast igen minen. Nu gällde det att snabbt avleda kvinnan innan hon fick för sig att bjuda hem honom.

– Ja haha, ensam som vanligt. Så enkelt så! Jag kan äta spaghetti på julafton om jag vill!

Därefter övergick han snabbt som ögat till att tala om vädret. Det hade ju gått från pudersnö till kramsnö de senaste dagarna – gör skolbarn fortfarande snögubbar på rasterna? Han tittade på hennes avkomma som försökte brotta ner varandra på gatan.

Folk hade såna bekymmer för honom. Det var så lustigt. Det var visst bara på julen som de var oroade. När hans hund hade dött mitt i sommaren för några år sen var det ingen som tänkte på att han plötsligt blev ensam.

Det var som att deras oro inför julen inte alls handlade om honom.

– Jaha, nähä. Nu ska det bli gott med en kopp kaffe, sa farbrorn och såg på hur barnen sparkade på varandras smalben.

De skildes åt. Man har det som man gör sig, tänkte farbrorn. Många verkade tycka om att känna sig stressade. De verkade vilja hata julen.

Den lilla farbrorn skyndade sig hemåt med sin påse, som innehöll ett alldeles nytt pussel. De stora pusslen tog för lång tid att lägga när man var ensam. Han hade sällan användning för dem. I år hade han köpt ett med 300 bitar. Det skulle bli alldeles perfekt.

* * *

Spaghetti på julafton skulle inte komma på fråga. Farbrorn älskade julen. Maten, glittret, de tända ljusen. Med åren hade han lärt sig att förhålla sig till traditionerna som rörlig rekvisita i en pjäs. Skulle han ta fram krubban, skulle han ha nån gran i år? En krans på dörren var väl trevligt.

Julen var hans. Hans egen. En chokladask alldeles för sig själv. Han kunde byta plats på efterrätt och huvudrätt om han ville. Äta knäck till frukost. Lyssna på Bing Crosby eller låta det vara alldeles ljuvligt tyst.

I många år hade den lilla farbrorn firat, som det hette, jul tillsammans med sin bossiga syster och hennes familj. Den julen handlade inte om Jesus Kristus eller ens om Kalle Anka, utan bara om henne själv. Som systerns humör var, var julen, och det var mestadels irriterat. Hon skällde på den lilla farbrorn för att han, som hon sa, stod i vägen där hon ville gå.

Ett år bestämde systern att alla julklappar skulle kosta tvåhundra kronor. Sen gav hon en klapp som hon ansåg värd tvåhundra – det kunde vara nåt föremål som hon ville bli av med – gemensamt från hela sin familj, medan den lilla farbrorn gav en omsorgsfullt uttänkt klapp vardera till henne och hennes make och deras två barn till en kostnad av 800 kronor.

Det var dyrare. Men julen handlade ju inte om millimeterrättvisa. Sen han slutat att åka dit hade han sparat många tusen kronor medan den bossiga systern bara sparat en bråkdel av den summan.

Varje jul efter det var farbrorn glad över att kunna stå var som helst utan att vara i vägen.

* * *

Kurt hade skaffat Facebook när vännerna på golfklubben gjort det. Men det var väl inte hans grej precis. Barnen och barnbarnen la upp bilder och han tryckte alltid en tumme. Men det var som att de inte var så intresserade av hans foton på bilen eller båten eller golfen eller mattallrikar som han beställt in på restaurang.

Han skulle visa dem fotona på julafton i stället när de träffades hela släkten.

Nu såg Kurt att hans gamle vän var ute på nätet. Kamraten hade aldrig fått några barn och hade därför inte heller barnbarn. Kurt ville muntra upp honom. Han funderade ett ögonblick innan han skrev:

”God jul. Så tråkigt att du är ensam. Med vänlig hälsning, Kurt”

Kurt hade aldrig varit mycket för att skriva. Bättre på bilder.

* * *

Den lilla farbrorn tryckte en tumme på Kurts hälsning och studerade inlägget från en lustig flicka, Nathalie, som han mött under sin tid i den lokala hundklubben.

Nathalie skrev aldrig om nåt annat än sin kille och sitt liv med honom. Nu hade hon lagt upp en bild på pynt i grälla färger.

”Såå mysigt. Jag hängde upp julstrumpor till mig och min kille och det blev såå fint.”

Den lilla farbrorn tryckte en tumme.

Nathalie såg den röda pricken. Det var en snäll farbror. Hon skulle aldrig glömma när hennes hund inte kunnat hålla sig i ledet med de andra hundarna och alla hade tittat snett på dem, utom den lilla farbrorn som sa: Vilken fin vovve.

* * *

Nästa dag var julafton. På morgonen bakade den lilla farbrorn ut korintkakorna som legat i kylen. Det godaste var degen. Han gick och nöp av den flera dagar i förväg. Ingen sa att han inte fick. Egentligen ville han lyssna på radio medan han stökade, men reportaget om de ensamma som väntade på hemtjänsten var så sorgligt att han stängde av.

Klockan fem i tre knäppte han på teven och satte sig tillrätta i soffan med en röd filt över benen.

Årets julvärd var en folkkär programledare som börjat som meteorolog men blivit populär med en serie om dejtande kändisar som var instängda i ett slott. I intervjuer hade programledaren sagt att även om det förstås var en stor uppoffring att vara från familjen på julafton, såg han det som ett hedersuppdrag att skänka lite glädje åt de som inte hade nån egen familj.

Nu satt julvärden i en stickad tröja med en tomte på bröstet som äldre tittare skulle tycka var trevlig och unga skulle uppskatta som ironisk och talade om sin barndoms jular. Sen sänkte han rösten, fick en allvarsam min och lutade sig närmare kameran.

”Till dig som sitter ensam på julen vill jag säga att du är inte ensa –”

Farbrorn tryckte på mute på fjärrkontrollen och tog en grön marmeladkula från asken. Han stoppade hela kulan vällustigt i munnen.

Då ringde det på dörren.

Utanför stod grannkvinnan med en förtvivlad min.

– Jag har flytt fältet, kan man säga!

Hon såg faktiskt desperat ut.

– Det lät himla trevligt det där med spaghetti!

På julen ska man hjälpa den som är i nöd, tänkte farbrorn och bjöd grannen att stiga in.

De satte sig i vardagsrummet, men gröna kulor ville hon inte ha. När hon började att be om ursäkt för det på ett omständligt vis sköt den lilla farbrorn fram båda händerna.

– Här får man göra precis som man vill, sa han. Precis som man vill.

Då började grannen gråta. Men det gjorde ingenting för farbrorn hade köpt en hel förpackning julmönstrat hushållspapper.

Inte hade de hunnit mer än att sätta sig igen och den lilla farbrorn skulle precis till att fråga om grannfruns inställning till pussel, förrän det ringde i telefonen.

– Ja, det är Kurt! skrek Kurt karakteristiskt. Hur har du det på julafton gamle vän!

Farbrorn hann knappt börja svara innan Kurt avbröt honom.

– Jag tänkte om du kanske ville ha besök! Hehe, jaa. Ja, om du känner dig lite ensam, tänkte jag?

Nu förstod farbrorn – det gällde en medmänniska i nöd. Tillräckligt många år hade han känt sin vän för att höra paniken i rösten.

– Jaa, sa farbrorn med en stigande ton. Men det vore väl trevligt!

De la genast på luren. Kurt lät ivrig. Det hade faktiskt låtit som att han redan satt i bilen.

När farbrorn kom ner i porten för att öppna för Kurt stod Nathalie med sin hund under gatlyktan utanför. Snön virvlade vackert omkring henne och ljuset lyste varmt, men hon hade en dyster min.

Pojkvännen hade knappt märkt hennes julstrumpor, de hade grälat och han stuckit iväg. Nu var hon ute med hunden bara.

– Jag vill inte höra av mig till nån, sa hon. Alla har så mycket åsikter.

När de gick uppför trapporna alla tre dansade hunden kring deras ben.

* * *

Vid hans köksbord satt de nu allihop. Den lilla farbrorn hade tagit fram sina två största pussel. Nu valde de mellan motiv: den roliga teckningen på ett myllrande gatuliv eller det vackra fotografiet på ett gammalt bibliotek med hyllor upp till taket. Kurt och Nathalie överröstade varandra med argument. Flickans hund skällde glatt. Grannfrun såg lättad ut över att inte behöva ha nån åsikt alls.

Farbrorn inventerade kylskåpet.

– Jaha, nähä. Här finns lite av varje.

Han tog fram köttbullar, rödbetssallad och vörtbröd, skar korvar och äpple på ett fat. Hunden, som flyttat sig till nedanför köksbänken, fick en köttbulle. Kanske två.

I vardagsrummet stod teven fortfarande på. Det verkade som att nåt slags tumult brutit ut i studion.

– Finns det nåt som inte är julmat? frågade grannfrun olyckligt.

Farbrorn plirade med ögonen.

– Ska vi värma en fiskgratäng? Bara att värma.

Då började grannfrun gråta igen men nickade genom tårarna.

I teven tycktes programledaren inbegripen i handgemäng med nån.

– De är inte kloka här i tevehuset! Jag har varit osams med producenten sen Lucia! Jag orkar inte mer! Släpp ut mig!

Och medan upprörda nödrop gick ut till fem miljoner tittare och den lilla farbrorn hörde tumultet från teven över sina gästers diskussioner, log han för sig själv och tänkte att det var fint att ha rum för dem som bara behövde lite mindre gemenskap på jul.