Vårt behov av semester kan vara skrattretande
Erik Gandinis film ”After work” undersöker hur olika vi ser på arbete
En av de mest pricksäkra bilder av framtiden jag sett var i filmen ”Wall-E” som Pixar gjorde 2008. Jag syftar inte på att filmens huvudperson, roboten Wall-E, har utvecklat ett medvetande och känslor, utan på hur människorna i filmen skildras. Utskickade i rymden efter att ha förstört alla livsmöjligheter på jorden glider de fram, spolformade och bensköra liggandes i bekväma fåtöljer, med en skärm för ansiktet; via den kommunicerar de med varandra och blir underhållna. I händerna jättelika läskbehållare.
Som vem som helst av oss framför Netflix alltså, fast i rymden.
Jag kom att tänka på ”Wall-E” när jag såg Erik Gandinis film ”After work” som hade biopremiär i fredags. I dokumentärens pressmaterial sägs det att filmens utgångspunkt är hur AI och automatisering kommer att fortsätta göra oss människor överflödiga på arbetsmarknaden – och om vi inte ska jobba, vad ska vi då göra?
Fast AI och automatisering har egentligen ingen större roll i ”After work”. Erik Gandinis ansats är mer filosofisk och han är uttalat inspirerad av den arbetskritik sociologen Roland Paulsen brukar föra fram: vägra arbetslinjen, vi borde jobba mindre. Gandini filmar i fyra olika länder och undersöker hur man där förhåller sig till arbete och dess roll i livet.
I USA möter han en energisk arbetsetikkonsult som skrattar hjärtligt åt européers vana att ta ut fyra veckors sammanhängande semester varje år – en amerikan tar ut högst två, även om hen har rätt till mer.
Är vädret fint på Kreta flyger hon dit. Hon har aldrig tråkigt, säger hon.
I Sydkorea möter han en ung kvinna som inte känner sin far eftersom han jobbat mellan klockan 07 och midnatt i hela hennes liv. Staten driver kampanjer för att få folk att gå ner till bara 52 arbetstimmar i veckan.
I Kuwait möter han en man och en kvinna som tagit de jobb staten garanterar sina egna medborgare – men som egentligen inte finns. De sitter av tiden på olika myndigheter, tittar på film eller läser böcker, kommer och går som de vill. Kvinnan berättar att hon en gång fick en arbetsuppgift: att vidarebefordra ett brev från en myndighet till en annan.
I Italien till sist, möter Gandini en rik arvtagerska. Hon gör det som faller henne in för dagen, man får se henne klippa rosor, rasta hundarna, sko en häst. Är vädret fint på Kreta flyger hon dit. Hon har aldrig tråkigt, säger hon.
Det filmen främst ringar in är hur djupt arbetsdygden är inpräntad i de flesta av oss – den italienska arvtagerskan står ut som ett ekonomiskt oberoende undantag. Erik Gandini är inne på frågan om medborgarlön men även här går människors arbetsmoral, eller om det är arbetsmoralism, djupt: många står helt enkelt inte ut med tanken att även italienska strandraggare och andra skönandar skulle få pengar för att göra ingenting.
Men efterhand kommer pressen fram, den ständiga övervakningen
Sen är det ju också något av en skenbild att ”AI och automatisering” generellt skulle befria oss från arbetets bojor. I ”Wall-E” har robotarna tagit över allt arbete som måste göras men där är inte vi. Medan kuwaitiska medborgare kan skenarbeta på ett ministerium utför utländska gästarbetare det tunga arbetet – bygger, städar, vårdar, servar – under ofta livegna förhållanden.
I ”After work” får man också följa en amerikansk kvinna som kör ut paket från Amazons lager. Inledningsvis säger hon att jobbet är meningsfullt, hon hjälper människor att få saker de behöver och dessutom gillar hon att köra bil och umgås med sina egna tankar. Men efterhand kommer pressen fram, den ständiga övervakningen, hon hinner inte ta paus för lunch, flera av hennes kollegor pissar i flaskor medan de kör. ”Den dag jag inte längre hinner kissa på en toalett slutar jag”, säger hon.
Det Erik Gandinis film väcker är inte så mycket en fantasi om ett liv efter arbetet som hur svårt det är att hitta den där skärningspunkten av mening i livet – att som människa bli tagen i anspråk och fortfarande ha kontroll över sin tillvaro. Man kan slita med detta i sin enskildhet men det är i högsta grad också politik. I Kuwait finns extremerna – de egna medborgarna som får betalt för att göra ingenting, och gästarbetarna som utför viktiga jobb men som tas ifrån sina pass. Här i Sverige jobbar många i hemtjänsten på scheman lagda minut för minut. Livsviktigt arbete, minimalt med egen kontroll. Och sedan 10–15 år blir de allt fler även på svenska gator, buden som kör hem pizzor till oss andra – som ligger i soffan och glor på en skärm.
