Ny svensk filmdystopi ute på mycket tunn is
”Svart krabba” är som ett adapterat scenario från MSB
Sedan åtminstone ett årtionde har Svenska Filminstitutet jobbat hårt för att Sverige ska få en egen genrefilmstradition. Några gånger har det blivit ganska lyckat. Snabba Cash – livet deluxe (2013) kändes genuint hårdkokt, på ett svenskt sätt. Och Andra sidan (2020) hanterade skräckfilmens genretroper skickligt, även om den inte var originell.
Nu är det dags för ytterligare ett tillskott, när Jerker Virdborgs antikrigsroman Svart krabba omvandlas till adrenalinstinn blandning av dystopi och action. I regi av Adam Berg, visas på Netflix.
Läget är kritiskt. Fienden invaderar från norr och når snart huvudstaden. Över miljonprogrammen stiger brandrök och attackhelikoptrar skickar Hellfire-missiler mot sekelskiftesvillor. I detta läge sammankallas ett specialkommando för att frakta en kapsel över skärgården till en forskningsstation på Ödö. ”Lyckas ni vinner vi kriget”, säger en Eddan-citerande general. Isen är så tunn att den inte håller för en jeep, men för tjock för att en båt ska kunna tränga igenom. Därför: skridskor. I centrum för handlingen står soldaten Caroline Edh (Noomi Rapace) som fått veta att hennes försvunna dotter finns på basen.
I övrigt känns mycket välbekant på ett amerikanskt sätt: soldater skjuts odramatiskt ihjäl, i läckra mordkoreografier
Det behöver knappast sägas att Svart krabba kommer kusligt lägligt. Dystopier skruvar alltid upp oro i samtiden, men här undrar jag om inte manusförfattaren Pelle Rådström adapterat ett nyligen framtaget scenario från MSB. Svart krabba är visserligen sparsmakad på detaljer, men fasen: vilka skulle invadera oss från norr annat än ryssen?
I övrigt känns mycket välbekant på ett amerikanskt sätt: soldater skjuts odramatiskt ihjäl, i läckra mordkoreografier. Helikoptrar smattrar kulspruteeld mot specialkommandot som slänger sig likt atleter. Att Rapace skolats i drömfabriken syns också tydligt. Hon kan både se sammanbitet ångestladdad ut och göra snygga judorullningar.
En av Virdborgs finesser som författare är att han använder abstraktioner: ”viruset”, ”fienden”, ”manövern som avslutar kriget”. Det anonymiserar en välbekant folkhemsmiljö, skapar en kafkaartad stämning. Men det som funkar i litteratur funkar inte nödvändigtvis i film. Här känns dialogen högtravande snarare än suggestiv. Att ”fienden” inte har en enda replik ska antagligen signalera mytiskt tillstånd – men blir i praktiken mer … Vietnamfilm. En avhumaniserande amerikansk tradition som gärna fått stanna på andra sidan havet.
Samtidigt känns inte heller de svenska soldaterna särskilt mänskliga. Att de inte förstår vad kapseln innehåller förrän alldeles på slutet gör att jag börjar undra om de är dumma i huvudet. Tror ni att det är penicillin som i ”en manöver ska avsluta kriget”?
Svart krabba är kort sagt en film som tar ett rejält felskär. Visst är tempot högt och skådespeleriet habilt. Men storyn känns lika tunn som isen ute i skärgården.
