Visst kan Sverige säga nej till Nato
Sverige kommer inte att stå ensamt vid ett eventuellt ryskt angrepp
Försvaret är ett särintresse, sa Fredrik Reinfeldt. Alliansregeringen ville inte bygga ut ett fungerande territorialförsvar i tid trots att Försvarsmakten varnade för Rysslands växande militära styrka.
Nu står vi här med ett alltför svagt försvar, även om vi fortfarande har spetsförmågor som avancerade stridsflyg och ubåtar. Det är inte konstigt att opinionsstödet för Natomedlemskap växer när Ryssland bedriver angreppskrig mitt i Europa.
Men Sverige kommer inte att stå ensamt vid ett eventuellt ryskt angrepp. Vår situation är annorlunda än Ukrainas, dels genom EU-medlemskapet, dels genom att USA och andra Nato-länder har ett egenintresse av att försvara exempelvis Gotland. Sedan flera år övar Sverige tillsammans med dessa stater inför en eventuell kris i Östersjöområdet och riksdagen har beslutat samordna operationsplanering med Nato.
Det är i detta ljus man ska se Joe Bidens uttalande om att Sverige är ”okränkbart territorium” och den brittiske försvarsministerns liknande löften. Därutöver finns en EU-solidaritet, tydligt uttryckt av till exempel Tysklands förbundskansler. Vi bidrar dessutom mer till andra länders säkerhet än vad som syns i offentligheten, till exempel genom kvalificerade underrättelser och stöd till cybersäkerhet.
Man kan ha olika uppfattning om hur Sverige hamnat i detta nära samarbete och hur lämpligt det är. Tage Erlander skriver i sina dagböcker om dragkampen mellan politiskt valda ledare och ett säkerhetsetablissemang som ibland vill gå längre än det finns mandat för. Dagens historiker har en intressant uppgift i hur Sverige blev en del av Natos försvarsplanering för Baltikum, med början under regeringen Reinfeldt.
Det handlar om att skicka unga män och kvinnor i strid utomlands där vissa av dem kommer att dö
Men faktum kvarstår: vi har goda skäl att räkna med militärt stöd. Det handlar inte om välvilja från Nato-länderna, utan om ett ömsesidigt intresse. Vi måste alltså inte gå med i Nato på grund av något yttre hot. Samtidigt ger denna modell oss mer handlingsfrihet än ett Natomedlemskap.
Skälen emot att ansöka är fortfarande starka. Det handlar om att skicka unga män och kvinnor i strid utomlands där vissa av dem kommer att dö, även utan att vårt eget land blivit angripet. Så kan det bli även med dagens samarbeten, men trycket blir hårdare som Natomedlem.
Vi vet inte vem som styr USA efter 2024 års presidentval. Donald Trump var nära att starta krig med Iran och Nordkorea. Besluten i Washington får stora effekter för hela Nato.
Sverige har under decennier spelat en viktig global roll där det varit en fördel att vi uppfattats som mer fristående från Washington och inte varit någon stor kolonialmakt. Solidaritetsarbetet mot de USA-stödda diktaturerna i Latinamerika, mot Vietnamkriget och mot apartheid i Sydafrika är exempel att vara stolt över. Bengt Säve-Söderbergh påminner i boken Vår seger var också er om hur Nelson Mandela tackade Sverige för hjälpen.
Visst, Tyskland och Frankrike var emot Irakkriget 2003 men det finns gränser för hur mycket ett Natoland kan gå emot USA:s stormaktsintressen. Det finns också fördelar med en mer fristående roll vid spänningar i Östersjöområdet.
Det är inte heller så att bara USA kan svara på ett hot om kärnvapen
Nato har inte demokratiska värderingar som grund för medlemskap på samma sätt som EU. Att bli militärt allierad med Turkiet är problematiskt. Dessutom skulle en svensk Natoansökan innebära att vi måste tona ned kritiken av den turkiska regimens övergrepp för att inte äventyra landets godkännande av vårt medlemskap, liksom av Viktor Orbáns auktoritära styre i Ungern.
Det är alltså fel att enbart Nato skulle kunna ge oss militärt stöd, men det finns andra argument för ett medlemskap att överväga.
Att Ryssland är en aggressiv gangsterstat är ingen överraskning efter invasionerna av Georgien 2008 och Ukraina 2014. Nu står ett enat Väst mot Putins brutala diktatur i Kreml och det manifesteras delvis genom Nato. Men är inte EU en bättre demokratisk värdegemenskap för oss?
Ett annat argument är risken för hot med taktiska kärnvapen. Tröskeln för att angripa ett Natoland är sannolikt högre än för en icke-medlem. Samtidigt, att lämna Sverige åt sig självt betyder även i ett sådant scenario att Nato släpper försvaret av de baltiska staterna. Det är inte heller så att bara USA kan svara på ett hot om kärnvapen – EU och dess medlemsstater har många sätt att agera i en sådan hypotetisk situation.
Huvuduppgiften är ändå att undvika att kärnvapenkrig över huvud taget bryter ut. Sverige avstod en gång i tiden från att utveckla egna sådana vapen och har spelat en viktig roll i nedrustningsarbetet. Det är en överlevnadsfråga att vi kan fortsätta göra det, något som blir svårare som Natomedlem. Att ge upp försöken kan bli ödesdigert.
Norge och Tyskland agerar också för kärnvapenkontroll men ett Natoland har svårt att pressa kärnvapenländerna att göra saker som går emot alliansens kärnvapenstrategi, till exempel lova att inte bli först med att använda dessa vapen. Det finns inte heller någon garanti att framtida regeringar säger nej till kärnvapenstationering i Sverige enligt Natos system för delning.
Slutligen finns argumentet att vi bör gå med i Nato för Finlands skull. Dialogen med Finland är viktig, men varje land behöver ta sina egna beslut. Ingen har visat att det finns ett så allvarligt hot mot Finland att det skulle få Sverige att fatta ett annat beslut än utifrån vår egen situation. Eller att Nato inte skulle släppa in vårt grannland utan oss om finländarna vill bli medlemmar. Och även om så vore – väger det tyngre än att kunna fortsätta det aktiva arbetet för att stoppa ett kärnvapenkrig?
Mats Engström är författare och samhällsanalytiker samt tidigare politiskt sakkunnig för Socialdemokraterna med ansvar för säkerhetspolitik
