Regeringens brist på krispolitik är ideologisk
Makten tror på expertstyre och marknad hellre än politiska beslut
”Bit ihop”, säger statsminister Ulf Kristersson. Handla billigare mat, tipsar finansminister Elisabeth Svantesson. Om någon till äventyrs skulle föreslå att regeringen agerar för att mildra krisens konsekvenser blir svaret att ”staten inte kan kompensera för allt”.
I vad som ser ut att kunna bli den allvarligaste ekonomiska tillbakagången sedan 1990-talet sköts Sveriges krishantering i stället av Riksbankens direktion, sex oberoende experter vars enda uppdrag är att bestämma styrräntan. Deras räntehöjningar får stora konsekvenser för väldigt många, men vi saknar möjligheter att påverka deras beslut eller utkräva ansvar. När det gäller skatter, socialförsäkringar och regleringar, alltså sånt som våra folkvalda politiker beslutar om, syns inte skymten av någon krispolitik.
Föga förvånande anklagas regeringen för att stå handfallen. Det är inte en smickrande bild. Ändå tror jag att den låter regeringen komma för lindrigt undan.
Problemet är inte att Kristersson och Svantesson inte vet vad de ska göra, utan att de inte vill göra något. De är inte aningslösa, utan ideologiska. Deras övertygelse är att politiker ska hålla sig borta från ekonomin.
De agerar i enlighet med teknokratins logik.
Att kunskap bör spela en central roll i politiskt beslutsfattande är självklart. Det som särskiljer teknokrati är utgångspunkten att det finns en konflikt mellan expertis och demokrati. I praktiken leder detta till institutionella arrangemang som begränsar politikens räckvidd genom att beslutsmakt flyttas från folkvalda till experter. Sveriges oberoende riksbank är det tydligaste exemplet på detta.
I sin nuvarande inkarnation kan teknokratin härledas till nyliberala tänkare såsom Friedrich von Hayek, James P. Buchanan och Milton Friedman. På lite olika sätt formulerade de argumentet att den spontana ordning som uppstår på en oreglerad marknad är överlägsen en ordning som beslutas av politiker. Det här innebär dock inte att staten ska dra sig tillbaka. Snarare förändras synen på vilka statens uppgifter är. Någon måste ju bevaka så att den fria konkurrensen upprätthålls. Någon måste bedriva penningpolitik så att inte inflationen sticker iväg.
Det nyliberala projektet förutsätter på det här sättet fler teknokrater och maktlösare politiker.
Hayek, Buchanan och Friedman var alla ekonomer och de har fått ett genomslag inom nationalekonomin som är svårt att överskatta. Redan före nyliberalismens politiska genombrott under 1980- och 1990-talet präglades detta skrå av en i grunden teknokratisk förståelse av ekonomisk politik. Även om inte alla nationalekonomer blev nyliberaler, så passade idéerna väl samman med en uppfattning om att det behövs experter som agerar bromskloss mot oöverlagda politiska beslut.
På det här sättet fungerar teknokratin både som en överideologi, som gör gällande att ekonomin ska administreras snarare än styras
I Sverige etablerades ett nytt ekonomisk paradigm i efterdyningarna av 1990-talskrisen. När Assar Lindbeck på statsminister Carl Bildts uppdrag presenterade sitt reformpaket för den svenska ekonomin (den så kallade Lindbeckkommissionen) så var huvudlinjen att statens storlek och politikernas makt behövde minska. Under samma tidsperiod blev ekonomisk expertis central på myndigheter och inom intresseorganisationer. I den partipolitiska debatten formades ett blocköverskridande konsensus om att politiker saknar makt avvärja lågkonjunkturer och skapa tillväxt.
Den här föreställningen dominerar fortfarande debatten, inte minst när bördorna av kriser ska fördelas. Så fort ett förslag förs fram som skulle underlätta tillvaron för de mest utsatta grupperna tycks det finnas en ekonomisk modell som förklarar varför förslaget är lönlöst eller kontraproduktivt. Pristak för att dämpa inflationen sätter prismekanismen ur spel och leder till brödköer, slopad matmoms är inte tillräckligt träffsäkert och ökade socialförsäkringsutbetalningar urholkar incitamenten att arbeta och riskerar att spä på inflationen.
I sig är de här argumenten värda att ta på allvar, men tillsammans bildar de en metaberättelse om politikens impotens. ”Det måste bli värre innan det kan bli bättre”, säger de ekonomiska experterna till oss hemma i tv-sofforna. Inget går att göra. Och de bistra minerna signalerar att det är den objektiva kunskapen som talar.
På det här sättet har teknokraterna framgångsrikt draperat en specifik ideologisk förståelse av relationen mellan stat, marknad och demokrati i en slöja av objektiva kunskapsanspråk. Varje invändning kan avfärdas med att kritikerna saknar relevant kunskap. På det här sättet fungerar teknokratin både som en överideologi, som gör gällande att ekonomin ska administreras snarare än styras, och som ett sätt att legitimera demokratins reträtt med hänvisning till att fria marknader är vad expertisen förordar.
När Kristersson och Svantesson deklarerar att krisen måste genomlevas snarare än åtgärdas så bekräftar de den teknokratiska världsbilden. På ett moraliskt plan är deras hållning svår att försvara: det finns ingen sans i att vissa ska bita ihop, till exempel genom att hålla tillbaka sina lönekrav, samtidigt som deras arbetsgivare plockar ut bonusar och gör rekordvinster.
Men om den politiska handfallenheten i stället förstås som vetenskapligt sanktionerad så är det bara till att gilla läget. Teknokratins funktion är att undanröja varje antydan om att saker och ting hade kunnat ordnas på ett annat sätt.
”Om ekonomins organisering är ett uttryck för värderingar, hur nöjda är vi egentligen med de värderingar som besjälar 2000-talets kapitalism?”
Det ska sägas att den ekonomiska expertisen, i alla fall på vissa håll, befinner sig i en process av självkritik. För några år sedan publicerade till exempel mainstream-ekonomerna Dani Rodrik, Gabriel Zucman och Suresh Naidu en offentlig avbön för nationalekonomins blinda tilltro till nyliberalismen och inom forskningen växer sig rivaliserande perspektiv, som lämnar större utrymme för politiskt agerande, starkare.
Samtidigt är inte klokare teknokrater tillräckligt. Vi måste också göra upp med föreställningen att ekonomin existerar bortom intressekonflikter och moral. Paradoxalt nog kan Hayek ge vägledning här. För honom utkristalliserade sig värderingar och politiska principer allra tydligast när vi konfronteras med frågor om fördelning av knappa resurser. Ekonomi och ideologi går inte att separera.
Hayek skulle så klart motsätta sig statliga interventioner för att mildra krisens bördor, men han skulle göra det eftersom det speglar hans ideologiska övertygelse om att demokratin är underordnad marknaden.
För oss som inte håller med så öppnas dörren i stället på glänt till en större och viktigare fråga: om ekonomins organisering är ett uttryck för värderingar, hur nöjda är vi egentligen med de värderingar som besjälar 2000-talets kapitalism, med återkommande kriser och växande ojämlikhet?
På den sortens frågor kommer teknokraterna aldrig ha några svar.
Niklas Altermark är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet, och forskar med fokus på välfärdsstaten
