”Jag omringas av skrik och hotfulla slagord”
Revolutionen i Iran gynnas inte av aggressiv splittring i Sverige
Hela mitt liv har varit präglat av traumat med stort T. Mitt och miljoner iraniers. Traumat som infann sig när min föräldrageneration såg ett historiskt gyllene tillfälle glida dem ur händerna – hade de i stället lyckats greppa det hade deras dröm om ett demokratiskt och jämlikt Iran med största sannolikhet infriats.
Upprinnelsen till traumat var redan under den despotiske Shahen, då oliktänkare fängslades, torterades och dödades. En kort period av eufori infann sig under revolutionsåren 1978–1979 när Shahen störtades, men var en parantes i det trauma som skulle fullbordas när islamister – och inte vänstern – greppade tag om statsapparaten. De införde en religiös diktatur, beställde massmord på oppositionella, drev hundratusentals i exil och har sedan dess, trots alla motståndshandlingar, förtryckt de iranska folken.
Det är detta som rör sig i mitt huvud när den otröstliga kvinnan skriker ut sin smärta och avbryter det samtal om Iran som jag i förra veckan deltog i. På initiativ av Utrikespolitiska institutet hade jag blivit inbjuden att på Medelhavsmuseet tala om det som sker i Iran.
Initialt skulle samtalet hållas med en annan uppsättning gäster på Kulturhuset i Stockholm, men blev inställt då de flesta paneldeltagarna valde att hoppa av efter påtryckningar från vissa iranska exilgrupper. Kritiken har handlat om att historikern Rouzbeh Parsi vid Utrikespolitiska institutet skulle vara kopplad till den icke-statliga organisationen National Iranian American Council i USA som hans bror var grundare till.
Det vi ser utspela sig i Iran är lika hoppfullt som det inledande skedet av den arabiska våren
Jag har varken ett intresse av eller vilja att försvara Niac, men jag anser att argumenten för att Rouzbeh Parsi – och nu även jag – skulle vara lobbyister för den islamiska republiken är befängda. Anklagelsen är en grov sådan, rimligtvis borde det krävas mer än lösa rykten och påståenden som grundar sig i artiklar från högerpolitiker i USA som grund för förebråelsen.
Det främsta skälet till att jag tackade ja till samtalet är min övertygelse om att det behövs en fördjupning som kommer från vänster – en som sätter dagens proteströrelser i centrum. Och en som talar om de otaliga folkliga rörelser som historiskt visat på motstånd i Iran. Jag har aldrig påstått mig föra iraniernas talan – de är mer än kapabla att själva göra det. Men precis som så många andra som inte kan delta i kampen på gatorna i Iran vill jag på det sätt jag kan hålla liv i frågan och förstärka de rop på frihet som kommer ut från Iran.
I detta revolutionära ögonblick behöver iranierna stöd, solidaritet och engagemang. Inte bara från exiliranier, utan från gemene man runt om i världen. Det vi ser utspela sig i Iran är lika hoppfullt som det inledande skedet av den arabiska våren. En feministisk revolution som omkullkastar den islamiska regimen kommer inte bara bringa frihet för iranierna, utan har också potential att rita om den politiska kartan i hela Mellanöstern.
Jag får samtal från Tyskland, röstmeddelanden från Kanada och Danmark och sms från Iran. Det har gått drygt ett dygn sedan samtalet, men mina iranska släktingar och vänner – utspridda som ett pärlband över hela klotet på grund av den islamiska regimen – vill uttrycka sitt stöd. De har sett den nu välspridda videon på dem som skriker och avbryter samtalet. De har läst nyheten om en demonstrationen samma kväll där det skreks för full hals och den rojalistiska iranska fanan viftades frenetiskt. Inte till stöd för de tre dagars långa och landsomfattande strejk- och protestaktioner, utan mot samtalet på Medelhavsmuseet.
Hur absurd jag än finner situationen, eller det befängda påståendet att jag är en ”blodtvättare” för den islamiska regimen så är ”trauma” det som upptar mina tankar.
Och den som kämpar för ett fritt, demokratiskt och jämlikt Iran hotar inte med ’allt vi ska göra med sådana som dig efter vi tagit över’
Så jag försöker att prata med den upprivna kvinnan som skriker att hon blivit våldtagen av regimens män, även med batong. Min första fråga är: förstår du svenska? Mitt i tumultet slår det mig att hon kanske inte har uppfattat det vi sagt (samtalet är inspelat och går att höra här). Inte förrän jag är omringad av skrik och hotfulla slagord från flertalet äldre iranska män och kvinnor slår det mig deras trauma gör dem helt immuna mot ett förnuftsbaserat samtal. Denna diasporans förbannelse är inget unikt för den iranska.
Den stora tragedin är att en levande och pågående revolution i Iran tvingas att dras med dessa slaggprodukter från den förra. Det är minst sagt farligt för den pågående och ledarlösa revolutionen – de rojalistiska krafterna som av någon anledning vuxit under de senaste månaderna är i sin essens kontrarevolutionära. De vill inte införa demokrati i Iran, de vill införa monarki med den före detta kronprinsen Reza Pahlavi på tronen.
Och den som kämpar för ett fritt, demokratiskt och jämlikt Iran hotar inte med ”allt vi ska göra med sådana som dig efter vi tagit över”.
Traumat må ha präglat våra liv, men ett icke-bearbetat trauma kan bara göra skada. Därför kunde dessa exiliranier förvandla förra veckans samtal till en personlig vendetta i stället för att lyfta fram allt det fantastiska och smärtsamma som pågår i Iran.
Dessa exiliraniers oförmåga att härbärgera sitt eget trauma gör att de i stället överför den till den nuvarande rörelsen, vilket visar vilken minimal kontakt dessa iranska grupper i diasporan har med verkligheten.
Det må vara en svår tid, men det revolutionen i Iran behöver i den linda den befinner sig i är allt annat än splittring.
