När Ebba Busch är Sveriges enda sosse
S försöker gaslighta oss med sin uppdaterade samhällsanalys
Det är sent i november, elräkningarna börjar ticka uppåt igen, varje dag kommer nya besked om skolor som skär ner, sjukhus som sparkar folk, bostadsköer som växer sig längre och tåg som inte går i tid.
Tajmingen är bra för Socialdemokraterna att presentera sin ”uppdaterade samhällsanalys”, som de gjorde i veckan. Fyra korta rapporter som försöker få rätt på vad utmaningarna är. Man förstår hur de tänker. De ska börja med problemen och bädda för förslag i god tid före nästa val.
Jag läser de tunna rapporterna. Det är en mörk beskrivning av ett land i kris. Det är texter som följer tidsandan, de gängse problembeskrivningen. Ja, vi är ett land i kris. Men vad är det som framträder här? Och vad är det som saknas?
Den rapport som har fått mest uppmärksamhet är den som handlar om ”ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk” med den vassa kulturpolitikern Lawen Redar som ordförande. Den listar stora och centrala problem, som att barn i utanförskapsområden inte möter svenska språket och att unga växer upp i trångboddhet och fattigdom. Det handlar om bristen på både det materiella och avsaknaden av en gemenskap.
Jag läser och håller med om mycket. Men det är något förrädiskt med både analys och slutsatser. Anledningen till att Sverige inte har tagit tag i problemen sägs vara att ”invandringen inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”. Anledningen till detta är i sin tur, att ”av rädsla för att stigmatisera har samhället inte velat erkänna att vissa grupper haft behov av särskilda insatser”.
Va? Stämmer detta? Vem – på vänsterkanten – har av rädsla för att bli kallad rasist motsatt sig extra stöd, språkinsatser, utbildning eller satsningar på bostadsbyggande eller förskola? Jag drabbas av en overklighetskänsla. Jag var ju där, följde detta noga.
Jag läser alla reportage jag själv skrev om flyktingkrisen 2015. Det handlade om segregation, trångboddhet och ojämn fördelning av flyktingar mellan olika kommuner. Det är förslag om EBO, ökad SFI, bostadsbyggande och kriskommissioner. Slutsatsen var given, för att klara denna och andra utmaningar Sverige stod inför behövdes en stark stat och stora investeringar. Många andra sade samma sak. Starkast kom kraven från socialdemokratiska kommunalråd.
Varför skyller ni på detta luddiga resonemang om stigmatisering, i stället för er egen, kortsiktiga och destruktiva politik?
Det är nu åtta år sedan dessa reportage skrevs. Sedan dess har Socialdemokraterna haft makten i två mandatperioder.
Mycket är rätt i samhällsanalysen om parallellsamhällena. Ändå blir den provocerande, och känns som en sorts avancerad gaslighting. Vem var det som hindrade er från att göra det som ni nu inser behövs? Varför skyller ni på detta luddiga resonemang om stigmatisering, i stället för er egen, kortsiktiga och destruktiva politik?
Det var inte rädsla för att bli kallad rasist som gjorde att politiken blev så dålig. Problemet var i stället att Stefan Löfven – och Magdalena Andersson som då var finansminister – lade locket på när det gällde behoven av satsningar och investeringar. Dels på grund av samarbetet med de ekonomiska högerpartierna Centerpartiet och Liberalerna. Och dels för att man var fast i sin egen självbild, daterad 1993, där ansvar sågs som synonymt med besparingar.
Det är intressant hur berättelsen om de senaste decennierna nu konstrueras. Rapporten om parallellsamhällena lyfter fram andelen utomeuropeiskt födda i Sverige 1990 jämfört med nu och konstaterar att den har ökat kraftigt. Ur detta härleds de problem med segregation vi nu möter.
Jag säger inte att denna demografiska förändring är oviktig. Men analysen lutar så tydligt åt ett håll, på bekostnad av annat. Som exempelvis det faktum att skatternas andel av ekonomin sjönk dramatiskt under samma år. Eller att Sverige gick från välfärdsstat till skatteparadis. Att många, många miljarder försvann som annars hade kunnat användas till investeringar, välfärd, bostäder. Och hade ändrat just de ”materiella förutsättningar” som rapporten tar för givna.
I rapporten om de ungas syn på politik står att de unga aldrig har upplevt att något har blivit bättre i deras liv till följd av socialdemokratisk politik – utan bara sämre
Min poäng är att det finns en annan berättelse om Sverige som är lika sann som den som här skrivs fram. Den framträder också tydligt om man läser de andra rapporterna i samhällsanalysen, som inte fått lika mycket uppmärksamhet. I den som handlar om gängkriminalitet sägs det att ”sedan 90-talets början har det svenska folkhemmets principer om enhet, central planering och likabehandling ersatts av marknadslogik”. I rapporten om de ungas syn på politik står att de unga aldrig har upplevt att något har blivit bättre i deras liv till följd av socialdemokratisk politik – utan bara sämre.
I en kommentar till Lawen Redars rapport citerar vänsterdebattören Göran Greider siffrorna över andelen av befolkningen som har minst en utomeuropeisk förälder. 1990 var andelen cirka fyra procent, 2000 cirka sju procent, 2010 cirka tolv procent och 2022 cirka 19 procent.
”Det är nästan kusligt att se hur de där siffrorna sammanfaller med uppgången för det stora främlingsfientliga partiet i Sverige, SD”, skriver Greider.
Det låter bra. Men storyn är ju inte sann. 2009 – när den största ökningen av andelen invandrare redan skett – fick SD 3,3 procent av rösterna i riksdagsvalet och kom inte ens in i riksdagen. En bättre match mellan siffror och valresultat är att SD:s framgångar speglar Fredrik Reinfeldts regeringsinnehav 2006–2014, med medföljande slakt av a-kassa och sjukförsäkring, och den groteska omfördelning som genomfördes från arbetare och låginkomsttagare till välbeställd medelklass. Tala om politik som drev på segregationen.
Samma mörka vecka i november som Socialdemokraterna presenterar sina samhällsanalyser hamnar den rödgröna regeringen i Tyskland i budgetkris. Sedan 2009 är det inte lagligt i Tyskland att göra stora investeringar i energisystemet eller bygga nya tågbanor, om det ökar statsskulden med mer än några tiondelar. Demokratin har helt enkelt till stora delar avskaffats. Men förbundskansler Olaf Scholz försöker nu i alla fall utmana den logiken.
Här hemma läser jag i Aftonbladet att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch just denna vecka besökt den gamla bruksorten Ludvika. Hon vill lansera politik för ett nytt folkhem där det satsas på modern industripolitik och järnväg, vägar, bostäder och välfärd. Hon är trött på att vara renlärig marknadsliberal, säger hon.
Det är en så utsökt trollning, riktig mästarklass. I årtionden har nu sossar till vänster tjatat och bönat, och med ekonomiska, sociala och moraliska argument krävt en omläggning av politiken. Från sidan kommer nu kulturkrigaren Ebba Busch och säger samma sak.
Jag tänker: åtta år efter flyktingkrisen, femton år efter finanskrisen, och Socialdemokraterna har inte kommit längre än så här. Tänk att bli utsossade av Kristdemokraterna. Det gör ont i själen.
