Nej, ”Snedtänkt” står inte bakom folkmord
Ola Wong visar att han missuppfattat vad kultur och kritik är
I riktigt bra kulturdebatt är det svårt att ha en enda åsikt. Saker beror av varandra, handlingar får svåröverblickade dominoeffekter, målkonflikter ger både rätt och fel. Om man går i skogen kan man få fästingar och TBE. Om man inte går i skogen kan man få högt blodtryck och stroke. Verkligheten är komplex, det finns flera perspektiv. Kulturen ger oss chans att pröva det.
Det betyder inte att inte ibland ta ställning, men utbyte är kritikens kärna och metod, ett pågående öppet samtal om vilka vi är. I den processen inkluderar vi oss själva – det leder till fler svar så.
I den sämsta sortens politisk debatt finns däremot bara två lag. Där härskar svart och vitt. Där är alla verktyg hammare och alla problem en spik.
Sedan ett antal år flödar detta tänkande in på alla områden. Kapital och intressen vill ha det så. Det är enklare, men gör oss dummare.
När Kvartals rättrådige kulturredaktör Ola Wong lyssnar på den nöjeshistoriska podden ”Snedtänkt”, som också sänds i P1, finner han vissa gästers politiska uppfattningar misshagliga. I artikeln ”Om Kalle Linds diktaturkramare” slutleder han därför vådligt att podden i princip står bakom folkmord: programledare Lind formulerar sig inte som Wong tycker att han ska.
Ett perfekt exempel på att hammardebattörerna inte begriper vad kultur och kritik är.
Tio år och hundratals avsnitt in om allt från specifika händelser till breda resonemang om utvecklingen under sekler är styrkan hos ”Snedtänkt”, skulle jag säga, att samla källor. Frågorna ställs inte av en neutral röst som i nyhetsprogrammen, inte heller från en fastlåst position som skjutjärn. Journalistiskt präglas podden av Kalle Linds person i möte med en gäst. Samtalen stryker sällan medhårs, nästan tvärtom. Det framförs gott om åsikter och motförslag i ”Snedtänkt”, och gästerna är inte alltid utvalda för sitt goda omdöme – någon antydan därom ligger eventuellt i poddens namn – utan för sina kunskaper och roll i historien.
I kritiken finns nämligen också tron på att uppmärksamhet på det motsägelsefulla är avslöjande, att det som får ljus kommer att synas både nu och i framtiden.
För den som verkligen vill få reda på något är det mycket smartare journalistik.
Därför går det att ha tjugo invändningar mot varje avsnitt av ”Snedtänkt”, eftersom det som bedrivs där verkligen är kulturjournalistik. Mot det som Ola Wong tror är kritik går det tyvärr bara att ha en.
