Klassamhällets vinande gitarrer
Göran Greider om Hurulas nya platta: Oerhört starkt
”Tystar dom oss nu, så tystnar allt” – i den isande morgonen går jag rakt mot den bländande solen och lyssnar på Hurulas nya platta Klass och jag har inte hört något så starkt sen mina sena tonår då jag hörde Springsteens Adam raised a Cain om en far märkt av fabriksliv och en son innesluten i faderns mörker.
Albumet släpptes vid midnatt men det är i soluppgången jag hör de nio sångerna och jag urskiljer inte ens alltid allt han sjunger. Enstaka rader slår emot mig genom de distade, pumpande gitarrackorden i moll när Hurula försöker minnas en uppväxt i Luleås arbetarklass: ”Hälsningar från järnvägsbron/ från din egen lillebror/ sorglösa ord/ från miljonprogrammen där vi bor.” Smärtsamma poem, dikter i sorgset gula västar, lösgör sig i bländande solsken:
”Jag tror världen uppstod här / på en grusbelagd parkeringsplats / Ett instängt lägenhetsliv / mellan 14 dar och livstid”
Och jag ser hur till och med gruskornen på asfalten kastar långa skuggor. Det är något i det här som jag tror massor av människor ur arbetarklassen känner av: Att allt därnere i uppväxten liksom är suddigt och trasigt, att bara minnesfragment överlever, att de snart är borta om ingen bevarar dem. ”Det fanns ett särskilt ljus som aldrig sken över oss” och ”Alla ni som kände mig lever inte nu”.
Vad är det här? Det är Edouard Louis romaner framförda av en rocksångare från Luleå.
Tidigare, i svinottan samma morgon, mötte jag musikskribenten Jan Gradvall. Jag frågade om han hört det senaste från den där killen från Luleå. Han lyste upp och sa: Numera kommer rockbanden från medelklassen; kanske var Oasis det sista arbetarklassrockbandet. Instrument och utrustning är för dyra, därför vänder sig arbetarklassen till hiphopen som inte kräver några bankkonton.
Men Hurula är ett undantag. Hurulas musik är omodern, sa Gradvall – men jag tror att det är just därför han ser denna tid: De vinande gitarrerna och den förtvivlade rösten säger något om det accelererande utplånandet och osynliggörandet av erfarenheter.
Snart rullar den totala tystnaden om klassamhället in. Det är bråttom. Om de tystar oss nu, tystnar allt.
Sista spåret, Innan ljuset, är en stilla bön om att hitta en röst som kan berätta om en uppväxt som liksom är livslång. Han hittar den. Den låten är lika stark som slutspåret på Silvana Imams nya platta, Jag ser ljuset. Miljonprogramsområdena skriver poesi. Klassamhället talar. Det går inte att tysta det. Klassförnekarna vinner aldrig. Gruset kastar skuggor.
