Nu måste du stoppa nazikårerna, Reinfeldt
Efter knivattacken i Malmö: Ge polisen offensiva resurser mot högerextremismen
Femtonårige John Hron sparkades till döds under flera minuter och kastades i vattnet.
Polismännen Olle Borén och Robert Karlström avrättades i Malexander.
Gerard Gbeyo knivskars och lämnades att förblöda i timmar innan han dog.
Syndikalisten Björn Söderberg sköts i huvudet.
Otaliga andra har misshandlats svårt.
Varje diskussion om nazismen och hur den ska bemötas måste börja med detta oerhörda våld, som är inbyggt i rörelsens ideologiska dna.
Nu ligger en ung MFF-supporter på sjukhus med svåra skallskador.
Dådet sände en chockvåg genom vänstern. Möllevången 8 mars är ett solklart budskap: Vi kan och vågar slå ihjäl er överallt.
Illusionen om Möllevången som en nazifri zon sprack.
Den har vilat på flera ben. En invandrartät och antirasistisk kultur, skapad genom år av seminarier, demonstrationer, kulturaktiviteter. Men också genom att man alltid är redo att riva ner flygblad, blockera lokaler, protestera mot torgmöten. Denna kulturella och politiska kamp är nästan alltid helt fredlig, men kompletteras av ett avskräckningsmoment: nazisterna vet att de kan råka på folk som inte alltid backar undan från dem.
Vad skulle till exempel ha hänt i Kärrtorp, om där inte funnits erfarna antifascister på plats som vågade möta nazistangreppet? Och kvinnan som fastnade på en berömd bild när hon slog handväskan i huvudet på en skinnskalle i Växjö 1985 – borde hon ha låtit bli?
Och exakt hur ska man agera när nazister klampar in på ett ABF-möte eller vänsterkafé, ställer upp sig vid ingången till en gayklubb eller en synagoga, eller som i Malmö, hänger runt i närheten av en feministisk demonstration?
När polisen inte finns på plats som skydd, måste i slutändan de demokratiska rörelserna själva värja sig mot angrepp, trakasserier och provokationer och köra bort nazisterna. Jag är rädd att det då inte alltid räcker med ickevåldsmetoder.
För demokratiska rörelser är det naturligtvis alltid ett misslyckande om man tvingas använda fiendens metoder och gripa till våld. Man kan förvandlas till dem – och löper hela tiden risken att dras in i vad som mest liknar ett slags destruktiva gängkrig, vilket är vad som verkar ha skett i Mälardalen under senare år.
Men låter man nazisterna hållas i fred är risken stor att vi snart ser deras patruller på gatorna i städer nedlusade med raspropaganda. Inga Pride-parader, inga antirasistiska demonstrationer, och inga radikala seminarier skulle över huvud taget kunna hållas utan massiv polisbevakning varenda gång.
Missförstå mig inte. Det här är ingen plädering för offensivt våld. Jag hoppas verkligen att vänstern nu avstår från att trappa upp konflikten, beväpna sig eller slå tillbaka i något slags hämndaktioner. Det sista vi vill se är fler knivskurna ungdomar.
Att ingripa mot nazisterna är polisens uppgift. Men då måste de också göra sitt jobb.
I Kärrtorp var de för få. I Malmö kom de för sent.
Att organiserade och hyggligt välkända nazister rörde sig på Möllevången visste polisen uppenbarligen inte ens om, trots att deras blotta närvaro utgör ett direkt fysiskt hot mot snart sagt vem som helst som kommer i deras väg. De ser ju judar, feminister, antirasister, invandrare, vänsteranhängare och hbtq-personer som fiender.
Den avhoppade högerextremisten Kim Fredriksson skriver: ”De beväpnar sig och går till Möllan för att skada.”. Men när polisen red in låg offren redan ner.
På de nazistiska sajterna beklagar nu kommentatorerna att den man som blev allvarligast skadad under attacken inte dog. ”Mycket trist att blattekräket inte strök med”. ”Hoppas att någonting tillstöter och arab-, vänster, bögsvinet dör.” ”Alla rödingar i Sverige borde knivhuggas.”
Så låter hatet från höger. Avståndet mellan ord och dåd är obefintligt.
Mot den bakgrunden blir de paralleller som nu dras mellan den radikala vänstern och nazister hårresande.
Som när en Leif GW Persson i Veckans brott yrar om att det lika gärna skulle kunna finnas en ny Schakalen bland vänstergrupperna, som en ny Breivik bland nazisterna. Trots att han vet, eller borde veta, att all historisk erfarenhet upp till dags dato talar emot den tanken.
Som när borgerliga ledarsidor, som Expressen eller Dagens Nyheter, aldrig kan tala om nazismen utan att samtidigt inskärpa att vänstern minsann också begår olagligheter och våldsdåd. Eller när min mejlkorg nu fylls av nazister och andra som ber mig att inte hänga upp mig några futtiga mordförsök, utan i stället skriva om det fruktansvärda vänstervåldet.
Dessa ”ständigt upprepade kålsuparteorier”, som Henrik Arnstad kallar dem, innebär en farlig relativisering av högerextremismen. Den tänker inte bara bort det ideologiska innehållet – om kampen förs för eller mot demokrati och rasism förklaras oviktigt – utan också Hron, Söderberg och Gbeyo. Den förvandlar nazister och antinazister till samma slags onda våldsverkare, som vi andra laglydiga medborgare ska frukta lika mycket. Damen i Växjö och det skinnhuvud hon pucklar på blir tvillingar.
Det riktigt beklämmande är att politiker, polis och opinionsbildare egentligen har hårda fakta på bordet. De vet ju att nazisterna har tillgång till vapen och sprängmedel, att de begår klart fler våldsbrott och hot, att de har dödat eller försökt döda närmre 20 personer på tio år. Att de vänder sitt våld mot breda samhällsgrupper och att de även begår mängder av brott som inte är politiskt motiverade.
Och att de hatar demokratin.
De autonoma vänstergrupperna angriper å sin sida högerextremister och ibland även poliser och politiker, men inte vanligt folk. De saknar riktiga vapen och är betydligt mindre allmänkriminella.
Och de slåss för mer demokrati.
Det är inte jag som påstår detta. Uppgifterna kommer från Säkerhetspolisens rapport Våldsam politisk extremism (2009) och deras nuvarande hemsida.
Varken den politiska eller polisiära prioriteringen borde därför vara särskilt svår. Kanske är det dags för det svenska samhället att faktiskt säga att det nazistiska våldet är ett långt större problem än vänstervåldet. Och inleda en polisiär och politisk offensiv mot detta. Våga prioritera, våga gradera i helvetet och slå fast att den mångfaldiga liberaldemokratin kan samexistera hyggligt med autonoma vänstergrupper, men att demokratins dödsfiender, nazisterna, ska bekämpas mycket mer aktivt än i dag. Här finns ingen plats för de ”etniskt homogena livsrum”, som Svenskarnas parti har som mål. Och ge polisen order, pengar och lagstiftning för att göra det. Ett exempel är att man måste börja tillämpa förbudet mot kårverksamhet på allvar.
En sådan prioritering gjordes, som den före detta polisintendenten Eric Rönnegård påpekat, under slutet av 90-talet. Men efter terrordåden i USA 2001 riktades allt intresse i stället mot islamismen. Nazisterna fick friare tyglar.
Det finns inget odemokratiskt i att specialsatsa mot högerextremismen; det vore bara en anpassning till just den särställning som farliga våldsverkare, som den nazistiska rörelsen har.
På söndag hålls på flera håll i landet stora anti-nazistiska demonstrationer. Det vore ett utmärkt tillfälle för Fredrik Reinfeldt, Beatrice Ask eller Birgitta Ohlsson att lansera en sådan offensiv.
Då kan också grupper som Antifascistisk Aktion och Revolutionära Fronten lägga luvorna på hyllan.
