Skyddslös, sårbar, öppen…
Michael Nyqvists rolltolkningar var som en egen akt av humanism
Michael Nyqvist är död.
Vi har förlorat en av våra främsta och mest folkkära skådespelare.
Jag kände inte Michael Nyqvist, men känner mig drabbad.
Alla vet vem Michael Nyqvist är. Han har spelat i de största och mest framgångsrika filmerna. Med Grabben i graven bredvid (2002) blev han den charmige bonden Benny med hela svenska befolkningen. Såsom i himlen (2004) spädde på hans popularitet som sensuell man. Män som hatar kvinnor (2009) och resten av Milleniumtrilogin blev en sanslös publiksuccé i hela Skandinavien. På senare år gjorde Nyqvist även karriär internationellt och spelade 2011 mot Tom Cruise i Mission impossible ghost protocol.
Jag minns särskilt Nyqvist i rollen som den alkoholiserade, socialdemokratiske pappan Rolf som slår sin fru och förlorar henne och barnen till ett socialistiskt kollektiv i filmen Tillsammans. Den oändliga sorg och förtvivlan han gestaltar i rollen går nästan att ta på. Han har tagit sig in i rollen, inifrån den når han ut.
I programmet Sommar i P1 berättade Nyqvist 2007 om att han var adopterad. I den självbiografiska boken När barnet lagt sig (2014) gick han närmare in på sin oro under den stökiga uppväxten och sökandet efter sina biologiska föräldrar. Lite klichéartat talar vi om människan bakom rollen, men Nyqvist talade här om svåra erfarenheter och kanske samtidigt om sina egna källor som skådespelare.
Michael Nyqvist var en enastående skådespelare på scen. Han hade den förmåga som bara de främsta har; att lämna öppet till motspelaren i dialogen. Han säger sin replik och inväntar svaret med allvar och uppmärksamhet.
Skyddslös, sårbar, öppen påminner han om den makt som alltid ligger hos den andre. Risken att bli avvisad, inte förstådd, obemött och hoppet om motsatsen. Det var självklart att han skulle bli en lysande uttolkare av Lars Norén och han återkom i flera av dramatikerns pjäser samt i monologen Är detta en människa? under Noréns tid som chef på Riksteatern.
I Personkrets 3:1 (1997) spelade Nyqvist missbrukaren Karl-Erik med en sådan empati, virtuos förvirring och ögonblicklig insikt att tolkningen växte till en egen akt av humanism.
Nu rycktes Michael Nyqvist i förtid bort.
Det är en stor förlust för såväl filmen som teatern och medmänniskorna.
