Gina Dirawi lyssnar bara på hatarna
Hon är omtyckt av de flesta
Sverige har en fantastisk talang i Gina Dirawi. Hon är rolig, klipsk och självsäker på scen. För något år sedan drabbades hon av psykisk ohälsa av all press och stress och tog därför en paus. I våras kom hon tillbaka med dokumentärserien Gina Dirawi lever och dör på SVT. Under sex avsnitt söker hon svar på hur man kan leva rätt, hur vi kan leva harmoniskt när det finns så mycket ondska i världen.
Är det till exempel rätt att njuta av en semester när det finns barn som svälter? Hon möter munkar, forskare och tänkare som funderar över hur människan kan skapa gott (och vad som är goda handlingar) i en värld full av ondska.
Jag känner igen mig i väldigt mycket av det hon tar upp. Om att leva med ärvt trauma, om att aldrig riktigt känna sig hemma någonstans, men också att vara tyngd av ansvar, att göra något bra av de chanser man får. Ändå är det något som inte stämmer. Jag provoceras av att hon aldrig stannar upp i mötet med de hon intervjuar och därför heller aldrig riktigt tar in svaren som hon får.
Även det illustrerar min generations dilemma: vi är splittrade mellan vad vi vill och vad vi tror att andra vill av oss. ”Bilden” av vilka vi är blir viktigare än livet självt. Därför söker Dirawi efter ett ”sant jag”, en inre kärna, en röst som ska vägleda henne igenom vad som är rätt och fel. Åka på dyr yogasemester eller skänka pengar till en hjälporganisation? Vad säger rösten?
Kanske kan filosofen Hans-Georg Moeller med boken You and your profile: Identity after authenticity, som är i ropet på kultursidorna nu, ge en förklaring. Idag finns många sätt att skapa sin identitet – förr vilade man mycket mer i vad man var, vad man jobbade med. Det är fortfarande viktigt. Men vilka vi uppfattas som på sociala medier håller på att ta över, och det påverkar hur vi konstruerar vilka vi är.
Det finns en stor risk med att leva livet genom sina konton och profiler. När vi skapar våra identiteter på nätet öppnar vi upp vårt inre mot världen, och blir sårbara för det accelererande näthatet.
Av en slump hörde jag en intervju med Dirawi i den arabisk-engelska podden AB Talks med Anas Bukhash i Dubai. Där berättar hon om hemska saker hon fått utstå, om allvarliga dödshot som ledde till att hon levde med livvakter, och om sexuella ofredanden. Men så säger hon: ”Varför ska jag göra allt det här, försöka underhålla människor i ett land som uppenbarligen inte gillar mig”. Det här provocerar mig. Sedan 2012 har hon fått leda Melodifestivalen, Sveriges mest folkliga och uppskattade program, tre gånger. Hon har lett Musikhjälpen tre gånger, och Grammisgalan flera gånger. Hon är uppskattad.
Dirawi lyssnar inte, och när hon väl gör det lyssnar hon på fel personer. Hatarna.
