Teaterkvinnor till attack mot DN-kritiker
Den svenska debatten präglas sedan många år tillbaka av moralism. Möjligen beror det på att det inte längre finns någon självklar instans där moralen kodifieras, vad som är rätt och fel slås inte längre upp i Bibeln eller lärs ut i skolorna. I stället är det dokusåpor, debattprogram eller möjligen deckare som söker lotsa oss mellan det goda och det onda. Och när vi väl anser oss veta vad det goda är, då omges gärna detta av ett slags tabu, det goda blir en helig ko.
Genus är ett sådant gott. I senaste numret av Arena, anklagar – ordet är inte för svagt – Carolina Frände och Åsa Lindholm Dagens Nyheters teaterkritiker, framför allt Pia Huss, för det slags moralism som kräver att teatern ska vara en god förebild för kvinnor. De jämför mottagandet av sitt eget projekt Grymma sagor med Backa Teaters Brott och straff, och finner att när en man står som avsändare, ges en bredare kontext. Men när en kvinna står bakom, handlar det i dag sällan om mer än huruvida konsten tjänar som feministisk förebild.
”Att vara moraliskt förebildande anser vi inte är konstens primära uppgift”, skriver Frände och Lindholm. För två hundra år sedan skrev Schiller att teatern börjar där moralen slutar. I dag, bör det, i alla fall enligt DN, vara precis tvärtom.
