Med dunder och brak
CLAES WAHLIN hör hur Östersjöfestivalen rivstartar
Tre körer, sex orkestrar, tio dirigenter och tio solister framför under denna vecka tjugotre verk. Tillsammans bildar de den femte upplagan av Östersjöfestivalen, en koncentration av högpresterande musiker som städer långt utanför Skandinavien har all anledning att såväl avundas som söka efterlikna.
Inte utan kraft inledde Valery Gergiev och Marinskijteatern söndagens konsert, där Sjostakovitjs första violinkonsert med den unge (22 år) och tekniskt virtuose Sergej Chatjatrjan imponerade. I den traditionen är Gergiev väl hemmastadd, medan Mahlers femma inte övertygade lika självklart. Gergiev är ju ingen lyrisk dirigent, något som blev tydligt i det dramatiska framförandet av Berlioz opera Benevenuto Cellini.
Liksom i Salzburg (recenserad i Aftonbladet 18 augusti) kommer de lyriska partierna något på undantag, medan det som blickar framåt, intensiteten och dramatiken, ges gott utrymme och mejslas fram med stor auktoritet. Man kan till och med säga att Gergiev disciplinerar Berlioz musik och därmed visar dess möjligheter.
Operan anses spretig, inte minst handlingen, så kanske hade en textmaskin varit till hjälp, eftersom inte ens den som kan franska hade någon möjlighet att förstå vad solisterna sjöng, med ett exemplariskt undantag i Andrey Popovs minimala roll som värdshusvärden. Men solister som Zlata Bulycheva (Ascanio), Alexander Gergalov (Fieramosca) eller Anastasia Kalagina (Teresa) var utmärkta, delvis storartade.
Sergey Semishkur i titelrollen har en kraftfull tenor, något pressad och ännu en smula anonym, men den invändningen gäller också hans kollega Burkhard Fritz i Salzburguppsättningen. Rollen är inte lättsjungen. Och Mikhail Petrenko, som gör samma roll (Påven) i samma opera som Gergiev dirigerar praktiskt taget samtidigt i Salzburg (han är där i kväll), har en karaktärsfull svärta, väl avpassad för den maktfaktor som styr över konstnären.
