Bland pubesperuker och ”osynliga” trosor
Dokumentären ”Body parts” synar Hollywoods sexscener
En kvinna som vinner en Oscar slipper i fortsättningen klä av sig framför kameran.
Det är en kommentar som fälls tidigt i dokumentären ”Body parts – nakenscener i Hollywood” (SVT Play) och sammanfattar problematiken med sex på film. Visst ska man kunna skildra sex men det är inte så kul för hon som ska göra det. För ja, så länge film har funnits har det främst varit kvinnor som visats nakna.
Dokumentären tar sig an saken på flera sätt. Ett är hur en så manligt dominerad bransch lett till rätt entoniga sexskildringar, ”män som berättar för andra män vad de fantiserar om”.
Ett annat är som den arbetsmiljöfråga det faktiskt är. Skådespelerska efter skådespelerska vittnar om hur svårt, genant och ibland rent förnedrande det varit att klä av sig framför en kamera. Hur äldre män använt sin pondus, eller inte särskilt subtila hot om avsked, för att få en 19-årig tjej att ta av sig bh:n, som Rosanna Arquette berättar om.
För att underlätta har man har länge använt anonyma body doubles; det är till exempel inte Janet Leighs kropp man ser i den berömda duschscenen i ”Psycho”, eller Julia Roberts när kameran kryper nära i ”Pretty woman”. I dag används digital retuschering, med allt vad det leder till av skeva kroppsideal. Jurister skriver mycket exakta ”nudity riders”, om hur mycket bröst och rumpa man går med på att visa. Man använder pubesperuker och ”osynliga” trosor. Efter Metoo arbetar också allt fler med intimitetskoordinatorer, som jämförs med den mer etablerade stuntkoordinatorn: att simulera ett samlag blir lättare om någon hjälper till med koreografin, som när man simulerar ett slagsmål.
Att makten där har legat hos män är inte unikt men kvinnornas utsatthet har varit av en särskild sort
”Body parts” har en klart feministisk, post-metoo syn och givet Hollywoods historia är det inte konstigt. Att makten där har legat hos män är inte unikt men kvinnornas utsatthet har varit av en särskild sort. I ena vågskålen: drömjobbet, ära och berömmelse. I den andra: att öppet bedömas som ett stycke kött. Maktbalansen blev blixtbelyst när Harvey Weinsteins övergrepp avslöjades, begångna under decennier.
Men nu, säger ”Body parts”, förändras detta. Tesen är att med allt fler kvinnliga manusförfattare och regissörer blir arbetsmiljön tryggare för skådespelarna, och sexskildringarna mer varierade.
Det är en tes man gärna vill tro på men som vanligt bör man också titta bakåt. I ”Body parts” inledning nämns hur många kvinnliga manusförfattare det faktiskt fanns i Hollywood på 1920 och -30-talen, som skrev diversifierade kvinnoroller. Sen kom en ny tid, kvinnorna försvann och sex på film blev något för vita heterosexuella människor gifta med varandra (och knappt ens för dem). Varför skulle inte det kunna hända igen? Det är sant att fler kvinnor gör film och tv i dag men parallellt med den utvecklingen sköljer en kall våg av puritanism över USA. Det är svårt att tro att den inte kommer att påverka även filmbranschen. Money talks – sex är knappast säkert i Hollywood.
Till den som vill ha en bättre och djupare bild av hur film, sex och makt samverkar rekommenderar jag de två senaste säsongerna av podden ”You must remember this” – ”The erotic 80s” samt ”The erotic 90s”. Här finns inget önsketänkande, bara insikter.
