Nina Stemme gör besöket värt
Kan sångerskan över huvud taget bli bättre?
Naturligtvis är det Nina Stemme som är anledningen att ta sig till Dalhalla för att se Turandot.
Lars Cleveman gör en god Calaf, om än inte helt utan ansträngning, liksom Johan Schinkler har den rätta råheten i rösten som Timur. Ping, Pang och Pong - Fredrik Zetterström, Göran Elisasson respektive Niklas Björling Rygert ger också rollerna liv och kraft, vilket inte är en alldeles lätt uppgift. Meeta Raval, som här debuter på en svensk operascen, ger Liù en vacker stämma, kanske något osäker på höjden, men hennes pianissimon är förtjusande.
Men så beträder Nina Stemmes Turandot scenen. Halva operan har gått och här ska sopranen inleda med en av de tyngsta ariorna i operalitteraturen, ”In questa reggia”. Och då befinner vi oss plötsligt på en helt annan nivå. Kraftfull, karaktärsfylld och med en säkerhet som skulle blåsa bort hennes medagerande på en mindre scen. För varje framträdande har rösten växt. Jag undrar emellanåt hur mycket bättre hon kan bli.
Orkestern, Dalasinfoniettan tillsammans med Gävle Symfoniorkester, klingar fint under Tobias Ringborgs ledning, och då har de trots allt naturen att kämpa mot, plötsliga vindar som ställer till det. (Ställer till det gör också de i publiken som stör med sina mobiler och fotoblixtar, gärna mitt i en aria.)
Uppsättningen är regisserad av scenograf Bengt Gomér, tillsammans med Visual Reliefs projektioner. Asiatiskt inspirerade dräkter, tre sumobrottare (av oklar anledning) och med en pregnant färgskala i rött, vitt och svart. Föreställningen drivs mer av bilder än av någon egentlig regi. Låt vara att den stora scenen och publikavståndet knappast tillåter några subtiliteter. Videoprojektioner på kalkbrottets väggar och några otydliga mönster i fonden må vara visuellt suggestiva, men vad de tillför operan är en gåta svårare att besvara än de som Turandot ställer till Calaf.
Likaså är de höga, genomskinliga pelare som reser sig vid ena scenkanten intressanta som objekt, men de tycks befinna sig i en värld som har föga med operan att göra. Däremot är operans avslutning intressant. Puccini dog ju innan han hann skriva klart Turandot och oftast framförs den med Franco Alfanos rätt matta slut. För andra gången i Sverige framför man operan med Luciano Berios slut, som framfördes första gången 2002 (och på Norrlandsoperan 2005). Berio komponerade en betydligt mer suggestiv final. Den, tillsammans med Stemme, gör denna produktion värd besöket.
