Cullbergare i högform
Alexander Ekmans
A Study of Entertainment är vad den utger sig för att vara
Det är med en fenomenal frenesi som Cullbergbaletten lägger beslag på Dansens Hus stora scen i Alexander Ekmanstriptyk A Study of Entertainment. Redan vid publikinsläppet rör sig ett slags repetitör ( Hanako Hoshimi-Caines) över scenen och tänker högt om vad som kan vara underhållning. Samma slags tankar basuneras med större självsäkerhet ut ovanför henne av Christopher Akrill, som i vit frack upplyft i en kranförsedd regissörsstol personifierar såväl underhållaren som Hollywood.
Så följer en kavalkad över kända underhållningsformer, allt från slapsticks till synkroniserade benrörelser, ackompanjerade av repetitörens osäkerhet om det är för mycket eller för lite, och av Akrills uppfordrande påstående om att detta, minsann, detta är underhållning: That’s entertainment, som den MGM-producerade hyllningsfilmen från 1974 hette där Astaire, Kelly eller Crosby paraderade förbi. Men Ekman vill verkligen veta. Publiken utsätts både verbalt och fysiskt. Enstaka provokationer, som när ensemblen skriker högre än publiken, skapar ett slags osäkerhet hos den underhållningslystne. Inte ens pausen saknar underhållning, dansare ställs ut i glasburar och publiken representeras och ironiseras över.
Efter paus dras tempot ned och nu följer i stället ett slags provkarta på en mer utmanande underhållning. Laméklänningar och guldfransade kavajer lämnas bakom scenen till förmån för svarta underkläder. För lite? undrar repetitören alldeles innan ridån går ned efter att Ekmans har ställt olika dansalternativ mot varandra och mot publiken.
Föreställningen är den bästa Cullbergbaletten har gjort på länge. Scenerna etableras blixtsnabbt, Ekmans känsla för bild och rörelse är högt utvecklad och han vet precis hur mycket som får plats eller när en scen ska sluta. För lite? För mycket? Nej, det är perfekt.
