Holmgång
Man skulle kunna tro att det numera är inskrivet i tjänstebeskrivningen för Dramatenchefen att hyllas vid tillträdet och häcklas vid avgången. Denna oskrivna paragraf ska dock läsas mot bakgrund av ett förändrat kulturklimat, ett slags konstnärligt lågtryck där kvantitet har ersatt kvalitet och där högtryck definieras som den teater alla är nöjda med men ingen är glad för.
Staffan Valdemar Holms chefskap på Dramaten har kritiserats för att de sex åren innehållit svikande publiksiffror, ett par fiaskon och åtminstone en obegriplighet ( Tre knivar från Wei). Att Holm har breddat nationalscenens uttrycksregister genom dramatiker som Mayenburg, Stagnelius, Martinson eller Schiller eller att hans egna uppsättningar har demonterat och rådbråkat klassiker som Shakespeare och Schiller, verkar det inte finnas utrymme för i det offentliga mottagandet.
Paradexemplet, vill jag hävda, är Holms feministiska uppsättning av Macbeth, där Holm visade vad som händer när makten utövas utan kvinnor: blod, mord och vansinne. Räknenissarna lyckades inte se längre än till att det nästan bara var män på scenen.
Benny Fredriksson på Stockholms Stadsteater anförs gärna som Dramatens positiva motbild. Men då ska vi minnas att där är det just kvantiteten som segrar. Om man räknar publikbesöken i huset vid Sergels Torg, för att lättare kunna jämföra med Dramaten, så har över hälften av de dryga 310 000 personbesöken gått till den lätta, konstnärligt tveksamma repertoaren: Arsenik och gamla spetsar, Cabaret, Pippi Långstrump och Djungelboken.
Teaterkonsten hotas av de institutioner som lydigt följer anslagsgivarens uppmaning att bli alltmer självförsörjande. Om det inte finns utrymme för misslyckanden, så finns det ingen plats för experiment. Om publiksiffrorna är det enda måttet på framgång, så får kulturutredningen rätt i att sluta prata om kvalitet.
När konstnären blir entreprenör, teatern fabrik och biljettkassan största finansiär, försvinner en av demokratins viktigaste arenor: den scen där vi kan pröva, utforska och allvarsamt leka förhållandet mellan individen, staten och samhället.
