I svenska medier vet bankerna alltid bäst
När budgeten bedöms finns bara högerns och näringslivets perspektiv
Affärsbankerna är de opartiska expertbedömarna av den ekonomiska politiken. Men ska man väcka uppmärksamhet ska man vara näringslivets tankesmed.
Det är de två mest självklara slutsatserna när svenska medier i måndags rapporterade om vårbudgeten.
I en TT-artikel som publicerades redan under förmiddagen intervjuas Nordeas chefsekonom Annika Winsth och Swedbanks chefsekonom Mattias Persson, samt, sist i texten, dessutom Konjunkturinstitutets generaldirektör. Texten återges i åtminstone ett tiotal tidningar, bland annat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Med den spridningen och då den dessutom publiceras tidigt på dagen, sätter bankekonomerna tonen direkt. Här talar expertisen.
Expertisen är hyggligt nöjd, visar det sig. Kanske borde det ha varit lite mer pengar till kommunerna och de allra fattigaste, men på det stora hela är det mild kritik.
Och medan Timbro dompterar offentligheten är vänsterns tankesmedjor osynliga
TV4 följer sedan upp med ännu en bankman, när de låter Arturo Arques, privatekonom på Swedbank, peka ut budgetens ”vinnare och förlorare” för tittarna.
Mitt husorgan HD-Sydsvenskan låter å sin sida Svensk Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt oemotsagd kommentera budgeten i en längre intervju, en text som sedan citeras i andra medier. Han vill, som alltid, ha sänkta skatter, förslagsvis arbetsgivaravgifterna för unga vuxna. En annan näringslivsekonom, Daniel Waldenström, efterlyser ”strukturreformer” på arbetsmarknaden.
Men klatschigast är Timbrochefen Benjamin Dousas angrepp på regeringen. Han vill också ha sänkta skatter och deras tvilling sänkta ersättningar från socialförsäkringarna eller ”bidrag”, som det heter på moderatska. Hans ilskna inlägg refereras i åtminstone ett dussin tidningar och han intervjuas även av SVT:s Aktuellt på kvällen.
Det är förstås oemotståndligt för medierna att på detta sätt konstruera en konflikt mellan en tidigare MUF-ordförande och nuvarande näringslivstrumpet och en moderatledd regering. Högerns inbördeskrig, liksom, det ger härliga rubriker. Och medan Timbro dompterar offentligheten är vänsterns tankesmedjor osynliga.
Under dagen ser jag korta synpunkter från Saco, TCO och LO, men jag får vänta ända tills eftermiddagens Studio ett i Sveriges Radio innan jag hör LO:s chefsekonom Laura Hartman lägga ut texten. Hon är dock ingen neutral expert, utan en part i målet. Det förstår man av upplägget, eftersom hon tussas ihop i en debatt med Svenskt Näringslivs ekonom Jonas Frycklund.
Aktuellt och Rapport är mer koncentrerade på att låta politiker debattera, men intervjuar också arbetsgivarrepresentanten Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges Kommuner och Regioner. Men det sker mindre i rollen som expert och mer i rollen som representant för ”de drabbade”.
Att det ser ut så här är inga nyheter. När tidningen Flamman 2019 granskade vilka ekonomer som intervjuats i 100 artiklar i pressen kom sex av tio från näringslivet, framför allt från arbetsgivarorganisationer, banker och försäkringsbolag. Det var tiofalt fler än från facken och deras närstående organisationer, till exempel tankesmedjor. Arturo Arques stod då ensam för fler intervjuer än den samlade fackföreningsrörelsen.
Det finns inget oskyldigt i detta. Genom kombinationen av mediernas eviga kärlek till bankekonomer och skickliga interventioner från Svenskt Näringsliv och Timbro, som uppenbarligen legat i startgroparna för detta, så förskjuts hela diskussionen åt höger. Den förvandlas till en debatt om huruvida det är bäst att sänka skatterna direkt, eller om man ska vänta till höstbudgeten. Det är ett lyckosamt försök att skapa en konfliktyta inom högern, snarare än mellan höger och vänster.
Det saknas inte kritiska röster – de syns bara inte
Fixeringen vid näringslivsfolket – dit räknas givetvis också bankekonomerna – innebär ett osynliggörande av ekonomer som inte har betalt av näringslivet. Särskilt saknar jag universitetsforskarna.
Hur ser en nationalekonom som, säg, Jesper Roine, expert på inkomst- och förmögenhetsfördelning, på regeringens totala ovilja att höja skatterna för de rika för att stötta de hushåll vars ekonomi nu raseras av prisökningarna? Vad skulle en ekonomhistoriker som Lovisa Broström eller en ekonom som Lars Pålsson Syll ha att säga om strategin att möta en galopperande inflation med enbart räntehöjningar?
Dessutom: en budget påverkar ju hela samhället. För att ta ett självklart exempel, så hade man kunnat intervjua ett par klimatforskare – detta är ju vår ödesfråga – om vad prognosernas krympande BNP och uteblivna klimatsatsningar innebär för framtiden, till exempel Johan Rockström eller Christian Azar.
Det saknas inte kritiska röster – de syns bara inte. Naturskyddsföreningen anklagar till exempel i ett pressmeddelande regeringen för att bromsa klimatomställningen och öka utsläppen. Kritiken refereras vad jag sett bara i den lilla tidningen Syre, inte i massmedierna.
Och var är socialforskarna, skolforskarna, hälsoexperterna? Regeringen betalar ju hellre av på en redan rekordlåg statsskuld än kompenserar kommunerna. På så sätt tvingar man fram nedskärningar i välfärden.
Men i stället står vi nu här med en borgerlighet som både innehar regeringsmakten och dominerar rapporteringen av hur denna regeringsmakt utövas. Resultatet blir att den fråga som jag tar med mig från denna nyhetscykel är: ska man sänka skatterna nu eller sen?
