Som sociolog måste jag skriva om Liljestrand
Expressen-skribenten är ett exempel på hur marknadskrafterna ätit sig in i våra nära relationer
Det tar emot att skriva om Jens Liljestrand. Dels för att… ja, det tar emot att skriva om karln, helt enkelt. Dels för att fascismen, klimatkatastrofen och sannolikt också tredje världskriget står för dörren och det finns viktigare saker att skriva om. Dessutom har vid det här laget varenda kultursida engagerat sig i den stackars författarens haltande känsloliv, och det finns inte mycket att tillägga.
Ändå ska jag göra det, jag ska skriva om Jens Liljestrand. Som sociolog kan jag nämligen inte låta ett skolboksexempel stå okommenterat. Begreppen manar mig – låt mig få förklara kommodifieringen, de ökande klassklyftorna och maskulinitetskrisen!
För lite mer än ett decennium sedan skrev sociologen Arlie Russell Hochschild en artikel om känslolivet vid ”marknadsfronten”, alltså gränslandet mellan kommers och intimitet. Hon började i en grundläggande distinktion, den mellan gåvoandan och förtingligandet. Det förstnämnda ska prägla våra nära relationer – familjen, vänkretsen, församlingen. Där förväntas vi känna och visa genuin omtanke, och där förväntas våra handlingar präglas av en gåvans etik. Den utmärks av att vi bekräftar för varandra betydelsen av våra sociala band, vårt gemensamma ansvar för varandra, vår ömsesidiga tillit och tacksamhet. Det är i denna anda vi förväntas möta människor – som just människor, och inte medel.
Förtingligandet präglar istället den ekonomiska sfären, där utbyten av pengar och tjänster står i förgrunden. I denna sfär kan vi tillåta oss att i viss utsträckning betrakta varandra som medel. Förtingligandet – som med Karl Marx begrepp också kallas kommodifiering – kräver en viss känslomässig avstängdhet, det som samme Marx kallade förfrämligande. Att göra business kräver känslokyla.
Men inte ens i schackrandets sfär lever vi helt utan den mellanmänskliga etiken. Även i den stenhårda kapitalismen behövs heder, annars blir transaktionskostnaderna för höga; utan tillit vill ingen ingå avtal, och utan någon slags grundläggande respekt vill ingen jobba nästan oavsett hur hög lönen är. Av historiker som E.P. Thompson har vi lärt oss att folk typiskt nog gör uppror inte när de blir hungriga, utan först när de anser att deras egen och samhällets moral kränkts. Också när tjänster byts mot pengar måste alltså respekt visas, annars tenderar affärsrelationerna att bryta samman.
Det märkliga har nu inträffat att samtidigt som servicesamhället blommar har en kulturell förändring inträffat: brukspatronskulturen och demonregissör-stilen är ute
Problemet är att uppdelningen mellan den intima sfärens gåvoetik och den ekonomiska sfärens instrumentella hållning blir allt svårare att upprätthålla när marknadsfronten kryper närmare. När klassklyftorna ökar och samhället blir allt mer ojämlikt växer också serviceindustrin, och vi sugs in ett pigsamhälle. Det utmärks av att den bemedlade klassen kan köpa allting – städ, tvätt och matleveranser, naturligtvis, men också sådant som i mindre ojämlika samhällen uppfattas som tillhörande den icke-kapitalistiska livssfären. I dag är det möjligt att köpa tjänster som barnkalasarrangemang eller dejtcoachning, en kommers som suddar ut gränsen mellan den intima sfären och dess förväntade gåvoetik, och den känslomässigt avstängda transaktionella affärsvärlden.
Det Hochschild kunde visa var att människor trots den ökande kommodifieringen kämpar för att upprätthålla illusionen om mellanmänsklig värme och äkthet också när de köper barnkalaset som en tjänst, snarare än att själv ge arbetet till barnet som en gåva. Det är, menade Hochschild, både bra och dåligt: bra därför att det visar att människor längtar bort från transaktionskulturen, och dåligt därför att det döljer att marknadskrafterna äter sig in i alla sfärer.
Traditionellt sett har det varit kvinnor som haft i uppgift att sköta det konkreta arbetet med att bekräfta de sociala banden, och obetalt känsloarbete har uppfattats som typiskt kvinnogöra. Det märkliga har nu inträffat att samtidigt som servicesamhället blommar har en kulturell förändring inträffat: brukspatronskulturen och demonregissör-stilen är ute. Aldrig har samhället varit mer ojämlikt och kommersialiserat, och aldrig har det varit viktigare att framstå som jämlik och äkta.
För en del män i övre samhällsskikt kommer detta som en chock, men chocker kan vi numera konsumera och investera bort. Exempelvis genom att köpa självhjälpsböcker och terapitimmar. Är vi riktigt skickliga kan vi skriva om erfarenheten och sälja den snyggt paketerad som självreflektion och personlig utveckling.
Nej, jag vill inte skriva om Jens Liljestrand, men hans ömkliga texter om svårigheten att förstå hur vi ska bete oss vid marknadsfronten säger något viktigt, trots allt, och kanske gör min motvilja mot hans genomskinliga instrumentella hållning också det. Vi slits mellan den kyliga kommersen och något som är äkta. Kanske borde vi ägna mer tid åt att skriva om vad det där äkta, det varma och mänskliga bortom köp- och säljkulturen kunde vara.
