Hjärter Dam trumfar alla
Men varför måste Alice bli förälskad?
Det är tveklöst språkets alla ordlekar och hur de absurda situationerna gestaltas, som gör Lewis Carrolls Alice i Underlandet till en klassiker. Drömlogiken är i dag inte lika radikal som för 150 år sedan, och cirkelkompositionen ställer en del av historien i sagans fack.
Alice själv har skinn på näsan, hon accepterar den ena absurda situationen efter den andra, men utan att tappa vare sig målföret eller huvudet, kan hon samtidigt ifrågasätta den snedvridna logik hon möter.
Så hur översätter man då detta till dans? Lättast, i alla fall på papperet, är miljöerna, möjligheten att leka med proportioner och finna lösningar för scener som krocketspelet med levande flamingos eller Cheshirekatten som uppträder i bitar. Kostymörer och maskörer kan göra underverk, och Bob Crowleys kostymer och scenografi för Christopher Wheeldons koreografi av Alice i Underlandet har många lyckade lösningar.
Med hjälp av videoteknik ramlar Alice ner i kaninhålet, som här är fotografen Carrolls kameraväska, tillsammans med bokens alla bokstäver. Det är där det börjar, i Oxford 1862 under en familjetillställning. Verklighetens personer dyker sedan upp i drömmen förvandlade.
Detta är en produktion från Londons Covent Garden 2011, och den engelska traditionen av detta slags familjeföreställningar – Frederic Ashtons koreografi av Beatrix Potters figurer är kanske den mest kända – har ett visst utseende. Den klassiska baletten dominerar, enstaka avsteg – som lite stepp i detta fall - förekommer, och det finns en dragning åt mimen i koreografin.
Om så en hemvävd fond med orden Home Sweet Home (det var tydligen för dyrt att översätta de enstaka engelska ord som dyker upp här och där) döljer ett slakteri i form av en jättegryta eller vi ser ett gigantiskt korthus, så blir denna föreställning överlag en ganska sval historia.
Luiza Lopes, en av de två som dansar Alice, blir en rätt oförarglig, rent av otydlig person. Det gäller faktiskt de flesta av rollerna, med undantag för Daria Ivanovas Hjärter Dam. Hon får karaktär, humör och sätter ett avtryck på ett helt annat sätt än alla de som får lita på att deras kostymer ger karaktär. Joby Talbots musik må vara effektiv, men kunde gott ha fått subtilare klanger och kanske då blivit minnesvärd.
Varför nu Alice i Wheeldons koreografi ska behöva bli förälskad förblir en gåta. Alice är faktiskt en av få unga kvinnor i 1800-talets litteratur som besparas det ödet. Fantasin, skapandet och en spotsk naivitet, är det inte nog?
