En plats i skrubben för titanens skräp
Döda klassiker 5
Det var Victor Svanberg som myntade begreppet ”Strindbergskulten”, och med det kan man väl mena lite olika saker. I sin akademiska version blev den svensk statsreligion in i våra dagar. Bara för ett par år sedan avslutades arbetet med nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk som försörjt våra litteraturvetare i några decennier.
Finalen blev en resväska i papp innehållande Ockulta dagboken på längden och tvären, i faksimil och transkription och med noter i separat bok. Forskarna hade till och med letat snusk med modern forensisk teknik i överstrukna partier. Sällan har skvaller behandlats med djupare vördnad och större sängkammarnyfikenhet.
Titanen åldrades tidigt och producerade en massa skräp vid sidan av – till exempel kammarspelen. På detta hade han övat också tidigare i livet, men det accelererade med åren.
Tro exempelvis inte ett ord av det han säger i En blå bok!
Här är han den finnige gymnasisten (som hunnit fylla femtio) som ska revolutionera vetenskapen utan att kunna dess grunder. Kommentaren till En blå bok i Nationalutgåvan är grym i sin utförlighet. På punkt efter punkt vederläggs hans spekulationer. Inte ens stilen har den vanliga lystern i En blå bok.
Bara för att han skrivit tio lysande pjäser och tio fabulösa prosaböcker är inte allt det andra bra litteratur. Det är som med hans älskade Beethoven eller vår tids Lars Gustafsson och Jan Myrdal (båda har Strindbergskomplex): man måste sortera. En blå bok och Ockulta dagboken förtjänar en plats i skrubben för uttjänt helig bråte. Böckerna gav sent omsider försörjning åt några litteraturvetare, visst. Men finns det inte annat än Strindbergs dåliga böcker att syssla med i svensk litteraturhistoria?
Somliga författare tål att precis allt de skrivit trycks om och om igen. Det bästa svenska exemplet är väl den fina nyutgåvan av Stagnelius samlade dikter. Strindberg skapade alldeles på egen hand det moderna svenska språket, men allt han använde det till blev fördenskull inte klassiker.
