Publicerad:

Jan Myrdal hade 50 000 böcker och skapade sin egen bubbla

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jan Myrdal blev 93 år gammal.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jan Myrdal blev 93 år gammal.

Första gången jag kom i kontakt med Jan Myrdals bibliotek bör ha varit 1977. Jag hade i en uppsats citerat något han skrivit om Tyskland och en docent i historia på Göteborgs universitet underkände både källa och resonemang. Jag ringde Myrdal för att fråga lite närmare om grunden för hans uppgifter.

Jag vet ju vad jag skriver om! hojtade han i telefonen. Jag har dokumenten i källaren. Häng kvar! Jag ska hämta dem. Häng kvar!

40 år senare står jag i Jan Myrdals källare och granskar dokument. Källaren är inte densamma, Myrdal har flyttat från Fagervik utanför Mariefred via Skinnskatteberg till Varberg. Det är en annan värld, ett annat liv, och ändå detsamma. Myrdal sitter en våning upp och skriver. Han skriver om sitt jag. Han försöker reda ut hur han blev den han blev. Också det är som vanligt: det blir den sjätte eller sjunde boken på samma tema. Eller åttonde. Den första var Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell, publicerad 1964, en bok som påverkade en generation svenska ungdomar.

Han skrev sedan om Samtida på engelska och gav den titeln Confessions of a Disloyal European. Ordet disloyal, illojal, var det centrala och skulle prägla hans liv och gärning. Det är ett positivt ord. Han är illojal mot makten och den rådande ordningen, han vill en annan värld, en rättvisare fast rättvisare är ett för lamt ord i den storslagenhet som ofta präglar Myrdal. Rättfärdigare är bättre, mer bibliskt.

Men är Jan Myrdal verkligen illojal?

Det luktar gott om gamla böcker i källaren, den säregna doften av torrt papper och kanske damm som man känner i alla antikvariat. Det är hemtrevligt.

Jag lägger upp mitt kollegieblock på en bok-ö som står på golvet mellan bokhyllorna. Är det rätt ord? Man talar ju om köksöar och i Myrdals bibliotek finns bok-öar, biblioteksbord med hyllor under bordsskivan som är i sådan höjd att man bekvämt kan stå och läsa och anteckna.

Rummet heter Robespierrerummet. Om en stund ska jag gå igenom Hogarthrummet och uppför den branta trappan till Brandesrummet och då kommer Myrdal att träda ut ur sin lägenhet i den privata delen av huset och docera. Som vanligt. Tankarna kommer att haka i varandra och han kommer att gå från spår till spår, från att diskutera sin barndom (Gunnar, fadern, vidrig) till de allt eländigare villkoren för frilansare (i början av sextiotalet fick Jan och Gun 50 000 kronor i förskott, pengarna räckte till ett halvårs resande i Asien) till hembiträdet Karna som köpte en ny klänning när Myrdal var elva år (när hon sa att han skulle känna på tyget sträckte han fram handen och tog henne på bröstet och rusade därefter till sitt rum och den verkligt intressanta frågan är, säger Myrdal, varför män är intresserade av bröst, tjurar bryr ju sig inte om juver) till de sociala och publicistiska sammanhang i vilka den unge Karl Marx verkade, till ålderdomens ensamhet:

– Det är tomt runt mig.

Jag kommer att försöka avbryta honom och ställa en fråga om böckerna och dokumenten jag granskar. Den frågan ställer författarens illojalitet och sanningssökande i fokus.

Jag noterar att inte bara böckerna utan minsta broschyr bär Jan Myrdals exlibris, en knuten näve i kommunisthälsning med ett spädbarn över. Det ser absurt ut. Myrdals vän, konstnären Sven–Olov Ehrén, ville att bilden skulle spegla Myrdals båda sidor, den mjuka och den hårda.

Han har till och med satt exlibris på utskriften av ett tal som det kommunistiska Albaniens premiärminister Mehmet Shehu höll den tjugoåttonde november 1974, på trettioårsdagen av Albaniens befrielse.

Allt ska sparas, allt katalogiseras. Minsta broschyr bär Jan Myrdals exlibris. Under ett långt liv verkar han inte ha kastat något. I den albanska sektionen finns ett par vykort från Tirana under kommunismen (få bilar på gatorna, bleka färger), så kallade telegram som nyhetsbyrån ATA skickade per post till dem som ville ha. Kineserna gjorde likadant med sina så kallade nyhetstelegram. En hylla, åttio centimeter, upptas av STUDIME HISTORIKE, häften på albanska från åren 1964–69 och 1979–90.

Så fortsätter det upp genom huset – papper, broschyrer, tidskrifter, böcker, böcker, böcker!

Det är underbart att arbeta sig upp från källaren, förbi Kina– och Indienrummen på första våningen, upp till Balzac–, Strindberg– och Dickensrummen på andra, upp till de engelska och franska samlingarna i Brechtrummet på tredje. Däruppe, i ett burspråk med utsikt över trädgården och ett vanligt svenskt villakvarter, ett kvarter där enskilda medborgare går på den grusiga vintertrottoaren, ett tyst kvarter där till och med de enstaka bilar som sakta far förbi på gatan är ljudlösa, diskreta, däruppe böjer jag mig ner och räknar antalet volymer av Georges Simenon:

Sjuttioen volymer i de samlade verken på franska plus nittiotre översatta och enstaka på originalspråket. Alltså etthundrasextiofyra volymer Georges Simenon, företrädesvis om kommissarie Maigret.

Mot murstocken i mitten av rummet står en låg hylla byggd för Encyclopaedia Britannica, tjugofyra volymer, 1963 års upplaga, med tillhörande världsatlas som sticker upp ur ett fack på baksidan.

Jag går ner en trappa till Dickensrummet där jag finner folianter med inbundna tidskrifter. Harpers Weekly. London Illustrated News. The Graphic. New Yorker. National Geographic.

Den som bygger ett bibliotek kunde åtminstone förr göra det i avsikt att samla all världens kunskap. Tänk på antikens bibliotek i Alexandria eller den assyriske monarken Assurbanipal som på sexhundratalet före Kristus lät samla in alla lertavlor han kunde finna. Eller Denis Diderot och de franska encyklopedisterna som tvåtusentrehundra år senare försökte skapa ett verk där det mänskliga vetandet är skyddat från tid och förändring.

Till formen finns en förlaga till boken om Jan Myrdals bibliotek. Den heter Resa i tysta rum, en färd till svenska slottsbibliotek som Per Wästberg, Anita Theorell och fotografen Hans Hammarskiöld publicerade 2004. Även där finns exempel på strävan efter att samla allt vetande. Den unge slottsherren på Koberg i Västergötland, Nils Silfverschiöld, försökte i slutet av 1800-talet införskaffa allt som kommit ut av svenskt tryck. Boken är fylld av vackra bilder på tysta rum. Mörka hyllor byggda på plats. Volym efter volym i präktiga läderband. Tunga möbler. Dunkel.

Det är en bok som trots de vackra miljöerna fyller mig med olust. Visst ska det vara tyst på bibliotek. Men böckerna ska inte tiga: de är ju våra vänner och samtalspartners, våra lärare och ibland fiender.

Att gå i de tysta slottsbiblioteken är som att umgås med mumier.

Precis som människor måste ett bibliotek röra på sig, leva, växa, annars dör det och blir en ledsam relik.

Jan Myrdal har försökt samla allt vetande som intresserar honom och som kan vara till nytta för honom. Det som rimligen först slår den som strövar här är den enastående andliga vitalitet det vittnar om. Avdelningen med Strindberg har inte bara nationalutgåvans samlade verk utan mängder med enskilda utgivningar och Strindberg översatt både till engelska och tyska. På bordet framför bokhyllorna ligger några tidskrifter: Allt om Hobby, Kina–Rapport, Midnattsropet (Maranatarörelsens tidskrift), Korea–Information samt Compact, Magazin für Souveränität.

Myrdals bibliotek blev mytomspunnet inom den vänster han tillhörde och inte bara där. Karln betraktades i vida kretsar som galen, åtminstone politiskt vansinnig, men samtidigt som intellektuell gigant. Det var en bild han själv gärna bättrade på genom att ofta och gärna berätta om sina många böcker (si och så många hyllmeter om det och det ämnet) samtidigt som han klagade på samtidens obildning.

Samtiden har alltid varit obildad. Den var obildad på 1940-talet och fortsatte att vara obildad över 50-tal, 60-tal, 70-tal, 80-tal, 90-tal, 00-tal och 10-tal. För tillfället är den extra obildad eftersom ingen mer än Jan Myrdal begriper varför det är rätt och riktigt för en vänsterman att publicera sig i den främlingsfientliga tidskriften Nya Tider.

Om den i skrivande stund åttionioårige Myrdal får leva i tre år till kommer han med stor sannolikhet finna även 20-talet alarmerande obildat.

Biblioteket gav Myrdal en ställning som allvetande uttolkare av tillvaron. Inget mänskligt var honom främmande, i källaren finns några ganska saftiga fotoböcker på avdelningen Erotik, men även djurens värld och förhållandet mellan människa och djur kunde han förklara. Han har skrivit mycket om sina katter och hundar och hans berättelse om när Florry kördes över av tåget tillhör det bästa han åstadkommit.

Den allvetande marxisten möttes under en lång period med närmast underdånig respekt. Jag ser på avdelningen svensk skönlitteratur – sjuttio hyllmeter – att liberalen Lars Gustafsson dedicerar sin roman Herr Gustafsson själv (1971): med kamratlig hälsning.

Med kamratlig hälsning! En svensk borgerlig författare skrev alltså så ... vördnadsfullt ... till Myrdal. Och Leif GW Persson, i dag folkkär som den sävlige, svårt överviktige polisprofessorn, skrev i dedikationen till sin andra roman Profitörerna (1979):

Jan M

från Leif Pe

– i vissa historiska skeden (har det sagts mig) måste kampen mot Fi föras med alla medel. Månne detta kan förklara varför den ekonomiska brottsligheten huvudsakligen bekämpas av redaktörer, författare, hoppade kriminologer och andra, inte av de åklagare, poliser o domare vilka formellt borde ha hand om det hela –

Jag citerar så utförligt för att det visar hur Myrdals sätt att uttrycka sig ("historiska skeden"), alltså hans förhållningssätt till tillvaron, alltså hans väsen, kom att prägla stora delar av offentligheten. Här kan man också finna hur Jan Guillou, en man som yrkesmässigt formades i Myrdals skugga, försöker frigöra sig genom ironi:

...med myrdalskt handslag etc, står det i en dedikation.

All denna vördnad hade inte uppstått om det inte varit för biblioteket. Jag får ibland en känsla av att de enda sanna vänner Myrdal har erkänt är böckerna. Jag minns när han besökte oss i Berlin våren 1993 och satt i soffan, uppkrupen, tyst, i absolut frid när han försjönk i ett nyinförskaffat verk om mexikansk konst. Det är böckerna som följer honom genom livet, det är böckerna som aldrig sviker: 1963 var min lägenhet på Söder klädd i böcker. Under den sista period jag bott där hade jag fått upp bokhyllor på varje vägg i rummet, även under fönstret, bokhyllor i hela hallen, bokhyllor i köket. På spisen kunde jag därför bara koka tevatten. (Samtida, 1964) Till Skinnskatteberg 39 år senare: Här på tomten har vi fem hus – eller sex om jag räknar det nya tvåbilsgarage med loft jag i fjol skaffade... och alla är de fulla med böcker. Det var i höstas detta arbetsbibliotek passerade 500 löpmeter hyllor. (Gubbsjuka, 2002)

Möjligen var Myrdal en mer beräknande PR–man för sig själv än han skulle medge. I Samtida skriver han om hur A, bokens tragiska huvudperson jämte Myrdal, klöser efter hans ansikte, spottar, sparkar och fräser samtidigt som hon säger:

– Måste du alltid säga allting? Måste du förstå allting? Måste du veta allting?

I samma bok beskriver han hur han på toaletten sätter upp en grafisk bild över världshistorien så att varje minut ska fyllas av förnuft, även när han sitter på toa. Bilden, The Histomap of History, The Rise and Fall of Peoples and Nations för Four Thousand Years hänger nu gaveln till bokhyllan som rymmer Bildpropaganda och Erotik i källaren. Jan Myrdal kastar inget.

Det stora, allvetande biblioteket har ersatts av internet. Där finns all världens kunskap.

I en mening är det väl sant, i en annan inte.

Nätet kan förstås aldrig ersätta den fysiska känslan av att hålla i en bok, känna dess doft, känna det sträva eller glatta pappret eller vilken yta det än har, tyngden, bokstäverna på sidorna. Minnet. Jag såg det på en högersida ungefär en tredjedel in i boken...

Det är möjligt att nätet ersätter boken som arbetsredskap. Jag tror i och för sig inte att det kommer att ske helt men säkert till största delen, visst. Själv använder jag engelskt lexikon på nätet, det är snabbare. Jag googlar efter uppgifter om det är något jag måste snabbkolla. Men detta kan aldrig ersätta det långsamma läsandet, det mödosamma inhämtandet av kunskap sida för sida, det personliga förhållandet till författare och verk som bara uppstår i det fysiska mötet med boken.

Internet gör världens kunskap tillgänglig men har samtidigt blivit motorn i en våg av vidskeplighet, hat mot kunskap, hat mot oliktänkande, hat mot det som står utanför den egna lilla kretsen. Internet är en marknadsplats där man i stället för att bryta barriärer bekräftar sina egen världsbild och sina egna fördomar.

Det brukar sägas att användarna tenderar att stänga in sig i sina egna bubblor.
När jag står i Myrdalbibliotekets källare ser jag emellertid att även det gammaldags biblioteket kan vara en bubbla, ett verktyg för bekräftelse av den egna världsbilden.

Den här vintern har jag avslutat en bok om hur det är att leva i den innersta kretsen i en våldsam diktatur. Vardagslivet. Intrigerna. Privilegierna som smygande tillkommer de härskande, men de ser inte sig själva som korrupta, tvärtom. Kravet på absolut lojalitet och nyckfullheten i det ständigt lurande våldet. Den allestädes närvarande rädslan. Och kärlek, de små, små andliga enklaverna av frihet som var skyddade bara så länge makten inte fann anledning att lägga sig i.

Jag skriver om Albanien under den kommunistiske diktatorn Enver Hoxha.

Jan Myrdal publicerade 1970 Albansk utmaning som var en pendang till hans stora genombrottsbok Rapport från kinesisk by sju år tidigare. Myrdal valdes till hedersordförande i Svensk-kinesiska vänskapsförbundet och hans livskamrat Gun Kessle var med i styrelsen för Svensk-albanska föreningen.

Albanien och Kina var Myrdals områden, han var den store auktoriteten i debatten. (I trappen upp till Brechtrummet hänger ett foto där Myrdal hälsar på Mao Zedong, ordförande i Kinas kommunistiska parti. Landets nominelle president Liu Shaoqi står bredvid och ler gemytligt. Några år senare avled Liu i en fängelsecell, misshandlad, sjuk och vanvårdad, störtad i Maos kulturrevolution.)

Albansk utmaning har jag inte haft någon nytta av i arbetet med min egen bok. Myrdals är en skildring ur det härskande partiets perspektiv, till synes resonerande men i verkligheten officiös och dessutom så nerlusad med långa sjok av citat att jag inte vill påstå att den är en njutning att läsa.

1987 gav Myrdal ut Albansk utmaning med nyskrivna kapitel från en färsk resa i landet. Boken fick en ny titel, en variant på den första: Den albanska utmaningen.
Det var fyra år innan regimen i Tirana kollapsade och nationen störtades i kaos.

Landet hade mellan Myrdals båda resor genomlevt vågor av våldsamma utrensningar i partitoppen med avrättningar av bland andra industriministern, försvarsministern och inrikesministern. Premiärminister Mehmet Shehu, diktatorn Enver Hoxhas vän och vapenbroder sedan andra världskriget, den som allmänt betraktades som Hoxhas efterträdare, tog livet av sig genom att sätta en pistol till hjärtat efter ett möte i politbyrån artonde december 1981.

Vågorna av utrensningar fick inte speciellt stor uppmärksamhet internationellt, Albanien var ett slutet, mycket litet och i världspolitiken betydelselöst land. Men Shehus självmord var en stor nyhet för det är unikt att en premiärminister skjuter sig. Vad hade hänt? Varför gjorde han det?

Något vettigt svar gavs inte från officiellt håll. Det påstods att Shehu haft ett nervöst sammanbrott.

Få utanför Albanien brydde sig om en bok som Enver Hoxha publicerade året därefter. I The Titoites, Titoisterna, redogör Hoxha mångordigt för omständigheterna kring Mehmet Shehus död. Han var en hemlig agent för Jugoslavien, Sovjetunionen, USA och Storbritannien, det hade han varit sedan andra världskriget, och hans självmord var ett attentat mot kommunistpartiet och den socialistiska staten Albanien, ett försök att kompromettera landet inför omvärlden. Det var "polyagentens" sista desperata gärning, ty han förstod att han snart skulle avslöjas.

Det är sida efter sida med de mest fantastiska anklagelser och påståenden. Och naturligtvis inga belägg.

Boken publicerades på engelska i Tirana 1982. Mehmet Shehus änka och tre söner hade samma år åtalats och dömts för att ha varit hans medbrottslingar: ...ett näste av agenter, en familj av huggormar, skrev Hoxha. (Verkligheten bakom Mehmets Shehus fall var att han hade låtit sin mellanson Skender förlova sig med en flicka från en familj som Hoxha betraktade som fiender till kommunismen. Det var nog för att sätta igång en kampanj som slutade med Shehus död, familjens fängslande, en av sönernas självmord i fängelset och hustruns död i fängelse.)

År 1988, sju år efter Mehmet Shehus död, publicerade Jan Myrdal sin nya rapport från det kommunistiska Albanien. I den skriver han:

Jag vet inte mer om Mehmet Shehus död än vad vi alla läst.

Det är en glidande formulering, för den kan innehålla vad som helst. Vad är det vi alla läst? Hoxhas sexhundratrettiotre sidor tjocka bok The Titoites? Knappast, det kan inte ens Jan Myrdal, författaren med inofficiellt Sverigerekord i beläsenhet, mannen med ett av de största privatbiblioteken i landet, mena. De torftiga nyhetstelegrammen från Albanien?

Några rader längre ner tycks Myrdal dock ha ställt en fråga, oklart till vem:

Men något annat svar än det jag läst i telegrammen har jag inte fått. Sammanfattningen blev åter:

– Mehmet Shehu var en multiagent och han och hans gäng utgjorde en dödlig fara för det albanska folkets frihet och självständighet.

Exakt vilken fara det rörde sig om vet jag inte.

Här står jag i Myrdals källare, jag är en av flera skribenter som ska skriva om hans legendariska bibliotek. Jag förvånas över att sektionen med böcker om Albanien är så liten. Det mesta är broschyrer och böcker som han fick gratis eller betalade en symbolisk summa för. Det var så det gick till i de gamla kommuniststaterna. De vräkte böcker och broschyrer över den som ville ha.

Jag stryker med händerna över ryggarna. Jag tar ner en bunt med broschyrer och telegram som per post sändes till abonnenterna: viktiga tal utskrivna på skrivmaskiner. Jag håller i de spröda papperen och känner på dem som artefakter från en för alltid förlorad värld.

Jag tittar i Mehmet Shehus rapport till kommunistpartiets kongress hösten 1981. Han var en märkt man. Alla visste att Hoxha hade tagit sin hand ifrån honom. Shehu förekom inte i nyheterna som tidigare. De bägge ledarna syntes inte längre leende tillsammans. Shehu var märkt, men var han dödsmärkt? Han kämpade för sitt liv och avslutade sin rapport med en extra tydlig lojalitetsförklaring:

Länge leve vårt folks älskade ledare, grundaren av vårt ärorika parti, vår käre ledare, kamrat Enver Hoxha!

Jag lägger broschyren på bok–ön och böjer mig ner till den nedersta hyllan. Där står ju Hoxhas The Titoites. Jag ser på ryggen att den tycks vara läst från början till slut. Det är en tjock bok med mjuka pärmar och ett grått, sakligt omslag. Myrdal brukar längst bak skriva upp de sidor där det finns särskilt viktiga upplysningar eller resonemang. I denna bok finns blott två sidor noterade, 509 och 527, på den sistnämnda sidan förklarar Stalins chefsåklagare Vysjinskij vikten av folket godkänner utrensningarna av regimens fiender.

Men ingen notering om bokens verkliga budskap, fördömelsen av Mehmet Shehu och hans familj, "huggormarna", de långa, krångliga och halsbrytande resonemangen där Hoxha påstår att Shehu i hela sitt politiska liv var en agent och förrädare.

Så varför skriver Myrdal att han egentligen inget vet om Shehus självmord när Enver Hoxha i boken detaljrikt påstår att självmordet var en del av en komplott – mot Enver Hoxha?

Är det för att ett noggrant resonemang om vad Hoxha själv skriver skulle föra tanken till en paranoid diktator, kanske galen även i medicinsk mening, vilket skulle ställa JM:s världsbild och resonemang om folkmakten i Albanien på skam?

Mehmet Shehus självmord var peripetin i det kommunistiska dramat i Albanien: 1980-talet fram till kollapsen präglades av ekonomisk nedgång och allt längre matköer i en stat som hade förintat sina egna ledare och förlorat tron på sig själv.

Men Jan Myrdal rapporterade från sitt besök att äggen smakade som ägg ska, vinet var rent och luften lätt att andas.

Jag ställer tillbaka The Titoites och lägger tillbaka bunten med broschyrer och telegram. Jag kommer att fråga Myrdal om varför han skrev att han inget visste. Men jag får inget svar, han blir osäker, minns inte boken, och börjar sedan resonera om utrensningarna i Stalins Sovjetunion.

Jag fortsätter upp genom huset, genom rummen som är fyllda med böcker och bär fantasieggande namn. Om man bortser från Myrdals egen produktion, ett åttiotal böcker, vore detta bibliotek i sig en aktningsvärd livsgärning.

Så mycket vetande, så många underbara ord som blir meningar, meningar som blir resonemang. Böckerna talar till läsaren och läsaren till böckerna. De blir ens vänner. Men om man bara lyssnar till vänner som säger det man vill höra blir man inte klokare.

Fotnot 1. Texten är skriven till en kommande antologi om Jan Myrdals bibliotek.

Fotnot 2. Min bok om bok om kommunisternas innersta cirkel i Albanien, Europas Nordkorea: ”Vi som var så lyckliga”, Natur & Kultur 2017.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: