Finns det gemenskap när alla snackar skit?
”Love is blind Sverige” fylls av tomma ord – precis som resten av offentligheten
”Jag är ju en kille som har känslorna på utsidan”, säger egenföretagaren Rasmus. Han är en av deltagarna i ”Love is blind”, vars svenska version nu släppts på Netflix. Reality-serien går ut på att deltagarna ska sitta i små kapslar och dejta varandra med en vägg framför nyllet. De får se varandra först när de gått ner på knä och friat.
Syftet är en själarnas förening – genom att dölja deltagarnas utseenden upphör de enligt myten med sin fåfänga och kan äntligen se den andra för vem den verkligen är.
Eller vem den snackar som.
Som kärleksformat kommer det med vissa inbyggda hinder. De som råkat para ihop sig med någon som de inte tycker är snygg, eller på realityspråk ”det är det där med attraktionen, som jag inte känner finns där”, bryter i regel sina förlovningar. Men här finns ett större problem – nämligen att utseendet, om det någonsin gjort det, inte längre kan förstås som vår främsta projektionsyta.
”Jag har väldigt nära till känslor”, fortsätter Rasmus och visar sedan exakt noll känslor. Men det spelar ingen roll för tjejen på andra sidan, eftersom våra handlingar sällan behöver rimma med våra ord. Det viktiga är inte vad vi är, utan vad vi säger att vi är. ”Jag får gåshud typ”, svarar Krisse-Ly, tjejen på andra sidan väggen.
De förlovar sig, och i avsnitt två och tre och fyra fortsätter Rasmus kokettera med vilken otrolig känslomänniska han är. Och när jag nu hävdar att ingenting i serien bekräftar honom som det, att vi hittills inte sett ett endaste litet frö till sårbarhet, så avslöjar jag mig bara som en daterad rest från en tid då orden spelade roll. Man kan bara vara bättre eller sämre på att snacka.
Mina favoritpersoner i ”Love is blind” är de som klipps bort, som inte lyckas göra sig själva tillräckligt säljbara bakom den där väggen. De flimrar bara förbi ibland, backstage, där de tröstar och peppar de andra snackepåsarna medan de drömmer om en tid då vi åtminstone kunde mötas ansikte mot ansikte.
Love is blind-deltagarna ska för all del inte belastas för att de sitter och snackar skit. Det är inte deras fel att samtalet blivit en industri – där självutnämnda aktivister åker land och rike runt för att skitsnacka sig till ytterligare ett gig. I fjol var det särskilt bråda tider i bullshitbranschen. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis försökte snacka sig ur att han suttit och supit med välfärdskapitalister, Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby poddade om hur fula lesbiska är och blev sedan irriterade när de fick kritik. I Malmö visade Stadsteatern att de minsann stod över den politiska korrektheten genom att sätta upp pjäsen ”De skamlösa”, där en random Sverigedemokrat fick stå och snickesnacka lite. Med andra ord: Aktivister visade sig vara vanliga sell outs, journalister var inget annat än korrumperade festprissar och konsten blev ytterligare en plattform där de som sitter i maktposition kan föra ut sitt budskap. Hade någon mage att kritisera detta så fick man snabbt veta att man helt enkelt inte hängt med när värderingar såldes ut till högstbjudande.
Allt är up for grabs.
En som stod längst fram och rotade i reakorgen var Rasmus från ”Love is blind”. Se där, känslomänniska, den tar jag.
Tillåt mig denna lilla utsvävning till fråga: finns det överhuvudtaget någon möjlighet till gemenskap i en tid där alla snackar skit? I ”Love is blind” kommer det med största sannolikhet dyka upp ett och annat hinder när man ska dela liv och vardag med någon som säger en sak och visar något annat. Men jag förlåter Rasmus, för kärlekens första fas är inte blind utan snarare performativ. Man gör sig till och håller på, låtsas vara en version av sig själv som man kanske hoppas kunna bli med någon annan. Tala är visserligen billigt, men också skitsnackare förtjänar att bli älskade.
För offentlighetens sliddersladdrare har jag mindre till övers. De kan få starta ett eget reality-program. Där får de sitta i små kapslar och dunka huvudet mot väggen. Mot slutet kommer den stora twisten: de som satt på andra sidan har för längesedan dragit därifrån.
Ingen ville längre lyssna på vad de hade att säga.
