Salongsintriger
CLAES WAHLIN ser undergången fulländad på Kungliga Operan
Nu var det 1914. Så ser plötsligt situationen ut när ridån går upp för den fjärde och avslutande delen i Wagners mäktiga Nibelungens ring på operan i Stockholm. Här sitter nornorna på bio och tittar på en gammal svartvit, aningen raspig film om hur det en gång begav sig när revolutionsoptimismen var hög och tanken på ett krig långt borta. Nu är nästan allt redan för sent.
Det är en mycket stram uppsättning som Holm och Möller signerat: den välskötta, gråtonade biografsalongen, de lika gråa soffgrupperna i utmärkt dansk design hemma hos Gunther och Gutrune, eller den grå fonden som emellanåt glider isär för att visa ett lätt patinerat Rhenlandskap. I dessa rum smids intriger, främst i syskonen Gunther och Gutrunes salong, där Hagen hungrar efter den berömda och fördömda ringen.
Pessimismen genomsyrar allt, Gunther och Gutrune är till och med fysiskt handikappade, av polio eller alltför intima relationer i denna incestuösa familjetragedi förblir oklart. De glada Rhendöttrarna får närmast ses som ett lekfullt undantag, en erinran om hur det var i början av denna saga.
För sagan, eller konsten, som i de tidigare delarna sakta men säkert fick ge vika för realpolitiken, är här bokstavligen förpassad ut i kulisserna. Förvisso visas filmer, men de fungerar antingen som minnen från förr, eller som påminnelser om det samtida eländet med bilder från tomma landskap. Utan konst blir livet inte bara grått, det tappar dessutom riktningen. Kanske är det också därför männen antingen är mordiska eller modersbundna, och blir så skärrade när Brünnhilde slutligen tar kommandot.
Kommandot, rent musikaliskt, har tveklöst Katarina Dalayman i rollen som Brünnhilde som med både kraft och lyrisk säkerhet gör den tunga slutarian. En annan klippa i detta högromantiska musiklandskap är Hans-Peter Königs enastående kraftfulla Hagen. Ketil Hugaas Alberich ger duetten med Hagen den rätta spöklika atmosfären och Lena Nordins Gutrune är, trots indisposition, njutbar.
Att sedan kunna sätta Susann Végh i rollen som Wellgunde eller Annalena Persson i rollen som tredjenorna, är närmast en lyx på Kungliga Operan nu för tiden. En god insats gör också Lars Cleveman, som med några timmars varsel fick ersätta en insjuknad Pär Lindskog som Siegfried.
Gabriel Suovanens Gunther förtjänar att särskilt uppmärksammas, inte blott för rösten, utan också för en storartad scenisk gestaltning, som också blir ett exempel på Holms förmåga att rikta uppmärksamheten. För i denna Ragnarök resulterar alla väl avvägda sceniska detaljer i en kritisk och konturskarp genomlysning av ett av operalitteraturens mäktigaste verk.
Dock, både hovkapellet och uppsättningen förtjänar en bättre dirigent. Bühl må fungera hyggligt i de dramatiska partierna, men är alltför ofta nyckfull, rent av pretentiös. Riktigt så konkret skulle nog inte denna undergång, där annars inte ens människorna blir kvar, gestaltas.
