Tysklands vändning ändrar allt för Putin
Den 70 år långa eran som gynnade Ryssland och skyddade landet från väst är över
Hela det inflytelsenätverk som Putin i tjugo års tid vävt över Europa tog det ukrainarna tre dagar att slita ner. Följden av detta blev att han straffade ut sig själv. Han skrev ut sig ur Europa, han skrev ut sig ur världsekonomin, han hängde sig som en kvarnsten runt halsen på kineserna.
Han hade ett Tyskland som var vänligt sinnat och klent rustat; ett land som finansierade hans statsbudget i utbyte mot gas, och årligen åkte halv snålskjuts på Nato.
Nu har han ett Tyskland som gjort en helomvändning politiskt, och faktiskt även ifråga om sin självbild. Den är över nu, den tyska era som präglades av pacifism, passivitetsivran och pro-rysk Ostpolitik – allt det som var så gynnsamt för Ryssland och skyddade landet från väst i 70 års tid.
I stort sett över en natt tog Berlin täten
Tysklands gamla linje bidrog starkt till att pumpa upp Kremls stolthet och självförtroende; den nya väcker djupaste anstöt. I Ryssland är stolthet inte mindre betydelsefullt än territorium. För Putin, som är lika besatt av sådant som varje tsar före honom, kom den drastiska omläggningen av Tysklands kurs som ett hårt slag. Det var precis därför han försatte sina kärnvapen i stridsberedskap.
I stort sett över en natt tog Berlin täten på fyra centrala områden: införandet av nya sanktioner mot Ryssland, försvarspolitikens utformning, motverkan av gasberoendet och så det väpnade biståndet till Ukraina. Där är det nu Tyskland som står för det allra dödligaste stödet: 500 Stingerrobotar och 1 000 pansarvärnsrobotar. Som jämförelse kan nämnas att det som fällde avgörandet i Sovjetunionens blodiga krig i Afghanistan blev de 500 Stingerrobotar per år som amerikanerna skeppade dit, fem år i rad.
Med tanke på hur snabbt det hela tiden tillkommer länder som är villiga att beväpna Ukraina kan det bli ett väldigt långt krig, även om det på sikt enbart skulle handla om att försvara landets västra delar. Märk väl att Polen håller på att förvandlas till ett slags bakgård för ett sådant krig, vilket kan vara väldigt krävande och farligt för ett land. En förutsättning för att klara det är att man backar från de auktoritära idealen inom PiS – strömningar som lett till att Polen gått miste om medel från EU:s räddningsfond och hindrat närmare samverkan med allierade stater.
Tysklands agerande visar att Ukraina redan har tiden på sin sida. Och varje dag för med sig enorma geopolitiska, ekonomiska och finansiella kostnader för Ryssland. Inför måndagen räknade man med att rubeln skulle rasa ihop tills den inte var värd mer än pappret i sedlarna. På lördagskvällen hade EU enats om att utvalda banker skulle skäras av från Swift; väl framme vid söndag morgon tillkännagav Olaf Scholz att han ville skära av precis hela Ryssland från det systemet, och frysa tillgångarna för varenda oligark. Vladimir Putins käre vän, tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder, gör nog klokt framöver i att aldrig visa sig bland folk utan att trä en papperspåse över huvudet.
Jag kan inte minnas att jag hört något liknande från en tysk politiker.
Scholz beslut att kraftigt minska beroendet av ryska råvaror förändrar allt. Två stora gasterminaler ska byggas i Brunsbuttel och Wilhelmshaven. Tyskland verkar ha insett att det inte är meningsfullt att bara sitta och vänta på att Moskva ska stänga av gasleveranserna på eget bevåg.
Inte heller duger det att återgå till att låta ryssarna använda gasen för att manipulera den politik som förs i Berlin och i förlängningen hela EU. Avvecklandet av kärnkraften gör att Tyskland har tilldelats en fullkomligt absurd roll: ett land som är helt utlämnat åt Moskvas geopolitiska diktat.
Den mest grundläggande förändringen – den som visar att hela den globala säkerhetsarkitekturen håller på att omdanas rakt framför ögonen på oss – är ändå Tysklands tvära kast från efterkrigstidens pacifism till en aktiv försvarspolitik. Den kanske låter sig föras inom ramen för ett ”strategiskt självbestämmande”, som Emmanuel Macron har förespråkat för europeisk del, eller i Nato som sådant, med den följden att organisationen skulle revitaliseras.
Det tomrum USA lämnat efter sig genom sin alltmer stillahavsorienterade utrikespolitik har uppstått där det tidigare fanns uttalade försvarsgarantier, och det kommer förr eller senare att att fyllas av någon. Oavsett utgången är det tills vidare återigen USA som får ta ansvar för den gamla världens säkerhet.
Men Tyskland sluter nu upp. Scholz förkunnade att Tyskland tänker försvara varenda centimeter av Natos territorium. Jag kan inte minnas att jag hört något liknande från en tysk politiker.
Hur enorm kapacitet Tyskland har framgår tydligt av det faktum att man bestämde sig för att spendera 100 miljarder euro extra på försvaret bara i år, och för att försvarsbudgeten ska ha vuxit till 2 procent av BNP 2024 (vilket är den nivå Nato ser som godtagbar). Ett liknande politiskt skifte pågår i många andra europeiska länder och runt om i hela världen. Gick det i Tyskland kommer det att gå ännu enklare i Italien, Slovakien och andra traditionellt ryssvänliga länder.
I samma veva sa Nato upp sitt avtal med Ryssland om att inte anlägga några permanenta baser i Östeuropa, vilket innebär att länderna i regionen äntligen slipper vara andra klassens Nato-medlemmar.
Under tiden har finnarna samlat ihop de 50 000 namnunderskrifter som krävs för att en motion om att debattera ett Nato-medlemskap måste behandlas i riksdagen, vilket förmodligen hade skett ändå. Medborgarinitiativet hade inget starkt folkligt stöd förrän dagen före invasionen, då det ökade dramatiskt. Om Finland anslöt sig skulle Natos styrkor befinna sig ett stenkast från Sankt Petersburg. Det vore ännu ett kraftigt geopolitiskt bakslag för Ryssland.
På samma sätt bör man tolka ungrarnas agenda. Anledningen till att de har lagt ner sitt motstånd ifråga om sanktioner mot Ryssland är att de rent ekonomiskt är beroende av Berlin, inte av Moskva. Det är Berlin som står för de största investeringarna i Ungern, och det är inte längre självklart att Ryssland tänker bygga ett kärnkraftverk i landet. Dessutom vill Orbán gärna ha pengar ur EU:s räddningsfond. Från att ha varit i fickan på Putin är han nu i fickan på Scholz. Även detta är en viktig förändring.
I skrivande stund har Putin inte lyckats ta en enda ukrainsk stad, och redan har han förlorat stödet från tjugo länder som tidigare stått honom nära. Hans sista hopp kommer att släckas av kineserna, som minns mycket väl vilka som tagit mest mark ifrån dem och vilka som är deras handelspartners av betydelse. Kineserna ingår aldrig några långvariga allianser; deras lojalitet är alltid villkorad och tidsbegränsad.
Det är ingen naturlag att det alltid ska sitta vettiga, återhållsamma figurer i ledningen för just Tyskland.
Hittills har Ryssland kunnat staka ut en kurs mittemellan Kina och västvärlden. Nu är det slut på det. I Beijing korkar man upp champagnen. Ryssland utgör 1,5 procent av världsekonomin – en liten kvissla, i förhållande till Kinas ställning. Den kvisslan satt fram till i helgen på väst.
Slutligen ett varningens ord. Glöm inte att vi nyligen upplevde ryssvännen Trump i USA och Brexit i Storbritannien, detta alltså i den liberala demokratins båda hemländer. Det är ingen naturlag att det alltid ska sitta vettiga, återhållsamma figurer i ledningen för just Tyskland.
Med andra ord måste vi nu samla alla våra krafter för att få till stånd Nato-baser med amerikanska trupper på polsk mark. Framför allt måste vi öka den europeiska integrationen så långt det överhuvudtaget är möjligt, så att Tyskland och Polen hamnar i ett ömsesidigt beroende som gör att de aldrig någonsin kan vända sig mot varandra.
Sławomir Sierakowski är journalist och grundare av Krytyka Polityczna, en rörelse för polska vänsterintellektuella. Han är chef för The Institute for Advanced Study i Warszawa. Texten har tidigare publicerats på Krytyka Polityczna.
Översättning: Thomas Engström
