Förklara ekonomiskt krig mot Putins regim
Rysslands president har inte bara angripit Ukraina, utan hela det folkrättsliga systemet
”Jag klarar snart inte mer”, sa den unge killen som stod och våndades bakom mig i kön på Boryspil-flygplatsen i Kyiv. Vi försökte komma över de sista biljetterna till den enda utgående flight som fanns att tillgå.
Klockan tre den 24 februari stormades flygplatsen av ryska fallskärmsjägare.
De unga, artiga gränsvakterna som kontrollerade min biljett kan nu vara döda eller tagna som krigsfångar. Alla människor jag träffade under mitt fem dagar långa besök i Ukraina – politikerna, reservisterna, gruvarbetarna, människorättsaktivisterna – löper risken att dö, att skadas, att bli tillfångatagna och torterade, med de trauman som då följer.
Jag talar för alla dem jag mött när jag hävdar att vi måste blanda oss i
Vladimir Putins krigsförklaring spelades in i förväg, redan på måndagskvällen (den 21 februari). Detta är alltså det välregisserade skrotandet av ett helt lands självbestämmande – ett land som inte ens hade mobiliserat sin armé eller stationerat vakter vid sina regeringsdepartement. Putins varning löd: ”Alla utomstående som överväger att blanda sig i ska veta att om ni gör det, så kommer ni att drabbas av värre konsekvenser än någonting ni upplevt genom historien.”
Jag talar för alla dem jag mött när jag hävdar att vi måste blanda oss i – inte genom att slåss, utan genom massiva sanktioner och en genomgripande politisk motoffensiv. På huvudkontoret till en oberoende facklig organisation berättade en företrädare om vilka förhållanden som råder i de ryskstödda utbrytarområdena. ”Vår förening har förbjudits i de ockuperade delarna av Donbass. Våra medlemmar har blivit torterade, kidnappade, till och med dödade. De gruvarbetare som flytt till närliggande städer på den ukrainska sidan säger nu: ’Vi har redan flytt en gång, den här gången tänker vi slåss.’”
Det tänker även reservisterna i 112. territorialbrigaden, som jag träffade på tisdagsmorgonen (den 22 februari). Deras plan är att hålla städerna – både mot räder utförda av specialstyrkorna och mot tänkbara inringningsförsök – samtidigt som den reguljära ukrainska armén på omkring 28 mobila bataljoner ska bekämpa drygt 100 ryska förband av motsvarande typ.
En underrättelseofficer ur armén sa att de räknar med att bli anfallna från fyra håll: mot Kyiv norrifrån, mot Charkiv från Ryssland, mot Mariupol från det nu ockuperade Donetsk samt mot Odessa från Krimhalvön och Svarta havet. Det som kan bli strategiskt farligt för Ukrainas armé är om man, vid sitt försvar av Mariupol, blir omringade av ryska styrkor som angriper nerifrån Krim, åt nordöst.
Men det asymmetriska krig Putin kommer att bedriva lär bli minst lika betydelsefullt som den konventionella krigföringen. Brittiska regeringskällor har uppgett att vi får räkna med att ryska specialstyrkor kidnappar och mördar viktiga ukrainska makthavare. Min gissning är att Putin långt innan armén är slagen kommer att installera en marionettregim någonstans på ukrainsk mark, och att denna regering sedan sluter ”fred” med Ryssland. I samma veva kan den demokratiska politiska klassen då erbjudas att få gå i exil.
Om Irakkriget stred mot folkrätten går detta krig längre än så: det syftar till folkrättens avskaffande
När ni ser allt detta rullas upp inför världens ögon kanske ni undrar: vad kan vi i Storbritannien göra? För en hel generation som drillats i liberalt tänkande – där det alltid går att hitta någon teknokratisk, marknadsbaserad lösning, eller en diplomatisk halvmesyr eller ett sätt att lämpa över ansvaret på någon annan – är svaret ”ingenting”. Ni har gjort er själva maktlösa: genom att tolerera framväxten av en hänsynslös diktatur i Moskva, genom att låta den bryta ner er demokrati med hjälp av olika kulturkrig och manipulering av allmänna val, och genom att ta emot deras pengar.
Ingen behöver tvivla på att detta innebär slutet för efterkrigstidens världsordning – alltså inte tiden sedan kalla krigets slut, utan hela vägen tillbaka till 1945. Det har Putin sagt i klartext. 1994 års Budapest-överenskommelse, där Ukraina i utbyte mot sina kärnvapen fick garantier för sin existens som stat, kasserades ensidigt av det makabra vaxkabinettet i Kreml. Om Irakkriget stred mot folkrätten går detta krig längre än så: det syftar till folkrättens avskaffande.
Hur hamnade vi här? Jag har följt detta fiasko i realtid och här kommer en kort sammanfattning: den nyliberala ekonomiska modellens kollaps gav upphov till en bräcklig demokrati i USA, ett land som inte längre går att lita på vad gäller infriandet av geopolitiska löften. Putin såg detta vakuum och slöt en sekellång pakt med Kina för att ta kål på den regelbaserade världsordningen. I sina försök att förmå Nato att utfärda säkerhetsgarantier och snabbehandla landets ansökan om medlemskap sköt den ukrainska regeringen över målet.
Vad gör vi nu? Först avstod väst från att införa totala sanktioner, i förhoppning om att Putin skulle nöja sig med Donbass som ett slags tröstpris. Nu måste vi drämma till med sanktioner som lamslår hela Rysslands ekonomi. Glöm allt prat om att ge sig på ”enbart oligarkerna”. Västvärlden kan tillfoga mängder av skada så länge man minns det övergripande målet: att få bort Putin från makten, antingen genom en kupp iscensatt av eliten eller genom en demokratisk revolution.
Men stora delar av den västerländska finanseliten är insyltad i ”värdeextraherande verksamhet”: investerare på banker, fondförvaltare, lobbande PR-firmor och affärsjuridiska byråer. Nu måste de välja sida. Det är de demokratiska regeringarnas uppgift att hjälpa dem rätt.
Det skulle innebära en kärnvapenkonfrontation med en nihilistisk rysk regering som är fullt beredd på att göra sig själv till brännoffer
Som svar på sanktionerna kommer Putin att stänga av gasleveranserna till Tyskland och förmodligen låta konfiskera BP:s ägarandel i Rosneft, Rysslands största statligt drivna oljebolag. Konflikten är alltså redan global, ekonomiskt sett. Därför är det bara rationellt att fråga sig om vi på något sätt kan ta oss ur detta kompromissvägen. Svaret är nej. Det är inte enbart Ukrainas 41 miljoner invånare Putin har förklarat krig mot, utan också hela det system av lagar och strukturer som styr våra liv.
Nato bör inte dra i krig mot Ryssland. Det skulle innebära en kärnvapenkonfrontation med en nihilistisk rysk regering som är fullt beredd på att göra sig själv till brännoffer. Men väst måste mobilisera och stå redo att dra en tydlig gräns.
Jag tänker inte slösa ett ord på de Putin-apologeter – till både höger och vänster – som ställt sig bakom diktatorns påståenden om att Ukraina saknar nationellt existensberättigande, att Nato varit i färd med att omringa Ryssland och att det ukrainska folket är ett gäng nazister. Anseendet för dessa medlöpare är redan skjutet i sank.
Vänstersinnade och progressiva i Ukraina kommer att bjuda mostånd. Som aktivisterna i Sotsialny Ruch, en vänstergruppering, uttryckte det i tisdags (den 22 februari): ”Bara ett socialistiskt och demokratiskt Ukraina kan stå emot Ryska federationens oligarkstyrda auktoritarism. Om vi ska bevara vårt lands självständighet måste vi avskaffa modellen med oligarkisk kapitalism.”
Motvilligt och med lågt förtroende för sin regering kommer den ukrainska ungdomen, arbetarklassen, vänstern och de progressiva rörelserna att göra motstånd mot angriparen. Stöd dem och be för dem.
Paul Mason är brittisk journalist och författare, hans senaste bok ”Postkapitalism : vår gemensamma framtid” (Ordfront) utgavs på svenska 2017. Artikeln är ursprungligen publicerad i New Statesman och kan läsas här.
Texten har översatts från engelska av Thomas Engström.
