Svenska universitet är häpnadsväckande flata
Att inte kunna stå upp för mänskliga rättigheter i Gaza är kunskapsfrämmande
Under senvåren har protesterna mot Israels krigföring i Gaza tilltagit vid svenska universitet. Studenter och anställda menar att universitetet borde kraftfullt fördöma Israels agerande i Gaza, i liknande termer som de man använde efter Rysslands invasion av Ukraina, och skrivelser har cirkulerat som vill se en akademisk bojkott av Israel.
Studentprotesterna har i de allra flesta fall varit fredliga. De har mött perplexa reaktioner – varför kräver studenter att svenska universitet ska agera mot Israel? För en del faller protesterna in i en redan etablerad tolkningsram där universiteten är centrum för cancel culture och wokeism. För dessa personer är studentprotesterna en bekräftelse. Studentprotesterna går att placera till vänster, och även om Palestinafrågan dominerar så blandas den med föreställningar om en rättvisare värld och en ny klimatpolitik i en millenniegeneration som ofta beskrivits som politiskt apatisk. Denna generation har ibland uppfattningar som jag själv inte kan dela, exempelvis att liberalism står för en rasistisk världsordning. Men som universitetslärare uppfattar jag att min uppgift är att resonera med studenter, bidra med de kunskaper jag har och acceptera premissen att det är deras värld som föds medan min dör.
I USA har protesterna satt fingret på en redan existerande polarisering kring universitetet
Vid amerikanska lärosäten har kraven på akademisk bojkott en tydlig udd: lärosäten som exempelvis New York University har filialer i Israel (liksom i Saudiarabien) och det kan hävdas att man bedriver undervisning under apartheidliknande former. Ledande amerikanska universitet har finansiella intressen i Israel och de har representanter i sina styrelser från den amerikanska pro-israeliska lobbyn.
I USA har protesterna satt fingret på en redan existerande polarisering kring universitetet. I ett minnesvärt ögonblick under förvåren utfrågades Columbias rektor Minouche Shafik av den amerikanska senaten och fick frågan av en kongressledamot med koppling till den kristna högern om hon ville att Columbia skulle förbannas av Gud som straff för antisemitiska plakat på campus. Svaret blev ”Of course not”, ett chockerande svar med tanke på att Columbias uppgift som världsledande universitet är att försvara akademisk frihet mot alla former av politiskt och religiöst motiverade angrepp (självfallet inklusive antisemitism).
Europeiska universitet, inklusive svenska, har inte samma finansieringsstruktur som de amerikanska och deras styrelser fungerar inte heller på samma sätt. I Europa har protesterna på vissa ställen, exempelvis Sciences Po i Paris, lett till inställd undervisning och stängda byggnader. På andra ställen, i Bryssel, i Dublin, i Helsingfors, verkar studenternas krav i stället ha lett till dialog och diskussion. En judisk vän som är aktivist i den israeliska Palestinarörelsen Akademia4Palestina och professor på Columbia, beskriver att man också där trots oroligheter lyckats skapa mötesplatser där nya former av samförstånd och solidaritet uppstått.
New York Times har intervjuat studenter från det ockuperade campus på Université de Bruxelles, där både judiska och palestinska studenter uppger att de känt sig hörda. I Helsingfors har universitetet tydligt uttalat sin avsky för att universitet och skolor blivit måltavlor för israeliska angrepp, samt för att både judiska och palestinska forskare utsatts för starka påtryckningar och hot. Helsingfors universitet har avslutat sitt utbytesprogram med Hebrew University, ett universitet som ligger på mark ockuperad efter 1967, som också härbärgerar en militärakademi som enligt flera uppgifter kan kopplas till övergrepp på den palestinska befolkningen. Samtidigt har rektor i Helsingfors svarat att en generell akademisk bojkott är utesluten, eftersom den skulle inskränka den övergripande principen om forskningens frihet.
Övergreppen i Gaza och vad forskare kallar scholasticide står uppenbart i konflikt med universitets värdegrund
I Sverige har kraven på uttalanden och akademisk bojkott mötts med häpnadsväckande undfallenhet. Rektorerna vid samtliga landets lärosäten har antagit ett uttalande som går ut på att universitet inte är utrikespolitiska aktörer och inte kan förväntas uttala sig i ”konflikter”. Man menar att inga ekonomiska sanktioner finns mot Israel, i motsats till de sanktioner som efter invasionen av Ukraina gjorde att alla forskningssamarbeten med Ryssland behövde avbrytas. Att ett universitet vill skydda viktiga samarbeten går att förstå.
Grundprincipen att den akademiska friheten kräver att forskare skyddas från alla former av påtryckningar måste också vara otvetydig. Men att landets universitet efter invasionen av Ukraina samt i samband med demonstrationerna i Iran förra hösten uttalade sig tydligt till försvar för mänskliga rättigheter men inte ser sig kunna göra det i kontexten av en ”konflikt” mellan Israel och Hamas är både upprörande och kunskapsfrämmande. Hamas är en terrororganisation, Israel en demokratisk stat. Övergreppen i Gaza och vad forskare kallar scholasticide står uppenbart i konflikt med universitets värdegrund och det borde inte föranleda något etiskt dilemma att tydligt uttala sin avsky.
Universitet kan inte ställa sig utanför sin samtid, och inte heller bortse från effekterna av den forskning och kunskap som produceras genom dem. Universitet ska värna högre värden som yttrandefrihet och människors lika värde, även i tider när dessa värden ifrågasätts och används som vapen.
Det framstår som ett minimikrav att universiteten tydligt deklarerar sina samarbeten med Israel, och alla forskningssamarbeten ska naturligtvis prövas etiskt. Uttalanden, vaga eller starka, kommer naturligtvis inte i sig medföra ett slut på ”konflikten”. Men universitetet är skyldigt studenter och anställda att ha en moralisk kompass som grundar sig i den egna värdegrunden och inte i föreställningar om vilka realpolitiska situationer som är ”komplexa” och vilka som inte är det.
Rädsla för anklagelser om cancelkultur och hänvisningar till att universitet rymmer olika politiska uppfattningar kan inte stå i vägen för att sätta ord på vår avsky inför ett pågående folkmord.
Jenny Andersson är professor på Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala.
